La “Snabba Cash” de Daniel Espinosa
Por jaime penela

2010

Director: Daniel Espinosa
Reparto: Joel Kinnaman, Matias Varela, Dragomir Mrsic

Estocolmo está en guerra: La mafia serbia desea quitar a “los árabes” el control del tráfico de drogas. En este contexto, tres historias humanas se cruzan para conducir a los personajes al infierno. JW es un talentoso estudiante de economía, étnico sueco, que lleva una vida llena de resentimientos sociales que le han convertido en un arribista insufrible. Jorge, un joven de origen chileno que ha crecido en gueto y en un ambiente familiar problemático. Mrado es un duro, de origen serbio, ha caído en desgracia con Radovan, el capo de la mafia serbia.

Los ”patos malos”, el mundo de la criminalidad en la ciudad de Estocolmo son los escenarios en que se mueven los personajes de la película. El film se encarga de hacer trizas los tópicos de la Suecia en tanto paraíso del estado de bienestar y país que encarna los más altos valores humanos. ”Snabba Cash” muestra el rostro de los fracasados, los no integrados, los violentos que van por su propio camino.

”Snabba Cash”es un thriller criminal negro construído sobre la base de un excelente guión que dota a los personajes de profundidad y espesor psicológico, no les condena ni glorifica. La película está adaptada del primer libro de la “Trilogía negra de Estocolmo”, escrito por el abogado sueco Jens Lapidus.

El director de la película, de origen chileno, Daniel Espinosa a través de un estilo visual que recuerda “Amores perros” (Alejandro González Iñarritu) tiene el mérito de haber captado bien el ambiente corrompido y de miseria moral de los grupos mafiosos.

Daniel Espinosa parece haber crecido en una ambiente juvenil de poco dinero, pero muchas ideas y creatividad. Así es un poco el entorno que describe en su película anterior “Babylonsjuka” (2004). Puede traducirse como la enfermedad de Babylon o el rechazo a “llevar una vida adulta” adaptado al sistema. En esa película también los personajes de Espinosa parecian sacados de la “Torre de Babel” y vivían en los márgenes y extramuros de la ciudad.

Espinosa ha desarrollado una capacidad de observación del entorno y ha transformado esos insumos en un producto de calidad que le ha permitido intentar nuevos proyectos en una industria tan jodida como Hollywood. En su último trabajo “El invitado” (2012) tuvo la posibilidad de laburar con gente como Denzel Washington y Ryan Reynolds y aunque la crítica fue tibia, tuvo éxito de espectadores.

”Hay días que ni hablo sueco”

Aunque Suecia continua siendo uno de los países más seguros del mundo y de baja criminalidad, este país ha cambiado mucho en los últimos 20 anos. Matias Valera interpreta a un chileno pandillero, Jorge en la película. De origen gallego en entrevista a RNE senala que los suecos antes de los inmigrantes no tenían inteligencia callejera, pero “los de ahora están más maleados"

”Hay días que ni hablo sueco” ha comentado Varela a RNE en el programa “Dos en la carretera” y se refiere a que en la Suecia multicultural de hoy es posible vivir sin el idioma oficial. Que Daniel Espinosa es de origen chileno nos encanta recalcar a los chilenos por razones de natural orgullo, pero el chileno de la película es gallego. Matias Varela se “manda un papelazo” y parece más chileno que los chilenos. Seguro que si se lo invita a festejar las Fiestas Patrias a una fonda en un barrio como La Legua, en Santiago de Chile, este joven actor “pasa piola”.

”No hemos pretendido glorificar, ni romantizar el mundo del ganster”, dice Matias Varela respecto de la película, pero al menos han conseguido llamar la atención sobre el lado B de la Suecia actual. “Snabba Cash” es sólo una película, pero logra conectar cine y sociología.

Desde hace ya mucho tiempo la novela negra nórdica viene desmitificando las sociedades de Europa del norte como el paraíso de la “tolerancia y paz social”. La película “Snabba Cash” va en esa línea. En algún sentido la novela nórdica negra se ha encargado de ajustar cuentas con la realidad.

En un mundo desilusionado de las utopias fantásticas que prometían sociedades modélicas y ejemplares como el comunismo y el fascismo, parece ser, que la novela y el cine negro nórdico todavía tiene cuentas pendientes con la “tercera vía” y la socialdemocracia . Y además, que la condición humana nos senala que los modelos políticos y económicos no son garantía en absoluto de resolver las más íntimas y secretas contradicciones del individuo.

Pachamamismen radikaliseras: den sista utopin i anderna

Pachamamismen radikaliseras: den sista utopin i anderna

Av Jaime Penela 

Charles Darwin besökte Eldslandet år 1834. I sin dagbok, som omnämns i ”Om arternas uppkomst” (1859), beskrev han med beundran hur varma och humana de mänskliga relationerna var bland Patagoniens indianer. Utifrån denna upplevelse frågar sig Darwin hur det är möjligt att samma personer, som inom sin egen grupp visar så mycket medmänsklighet, kan vara så grymma mot fångar från andra indianfolk. Isin dagbok beskriver han hur människorna han träffade i Patagonien gav krigsfångar som leksaker till barnen, som de kunde ha att skära av öron och andra kroppsdelar från.

Jose Luis Ayala är en peruansk författare och journalist som beskriver sig själv som ”Aymarapoet.” Aymara är en folkgrupp som utgör en stor del av befolkningen i Bolivia och även finns i Peru. Denna intellektuella indian har ägnat delar av sitt arbete till att reflektera över vad han kallar ”otredad”, annorlundaskap, sättet att tala i termer av ”vi” och ”de andra”. 

Ayala berättar: ”Som ung reste och jobbade jag i Afrika. När jag kom till en by kom befolkningen för att titta på mig, för jag hade långt hår och dessutom hade de aldrig sett en indian förut. Föräldrarna skrämde barnen genom att säga att att jag var djävulen. Vart jag än rörde mig flydde barnen i skräck. Det är om detta som resonemanget om “de andra” handlar.: fördomarna och föreställningarna vi har om dem som är annorlunda, de andra.”

I maj 2009 organiserades ett stort möte mellan ursprungsfolkrörelser i Latinamerika i staden Puno i Peru. På mötet deltog en aktivist, Greta Kadik, som kämpade för nordsvenska och finska samebyars rättigheter. Under invigningen blev hon aggressivt ombedd att avlägsna sig på grund av sitt ”vita” utseende. En ung indian med fjädrar i håret kunde helt enkelt inte förstå, att en person som i hans ögon såg ut som en vit nordeuropé kunde representera ett ursprungsfolk, precis som han själv, säger Greta Kadik.

- Det nya fenomenet radikal pachamamismo är inte något som befolkningen själv har hittat på. Det är skapat av intellektuella och biståndsorganisationer, som genom sitt sätt att arbeta och uttala sig, har fått i synnerhet unga att tro att det bara finns en enda identitet, ett enda sätt som man kan vara ”ursprungsfolk” på, säger Amauta, en Aymaraaktivist i sextioårsåldern som jag träffade på mötet. Han heter egentligen något annat men har bett om att få vara anonym.

Den radikala pachamamismen är en politisk riktning som under senare år växt sig starkare bland indianrörelsens organisationer i anderna. Den bygger på en politisk diskurs som vilar på tre element: naturkulten, idén om att ursprungsfolk har en inbyggd essens, och toleransen av politiskt våld.

Redan innan Evo Morales blev den första indianska presidenten i Bolivia 2006, hade de Latinamerikanska indianrörelserna börjat att radikalisera sin politiska diskurs.

Vad var det egentligen som hände, för att dessa legitima drömmar och krav på rättvisa för ursprungsbefolkningen, skulle komma att omvandlas till en totalitär utopi?

“Lika barn leka bäst”

“Quién a los suyos se parece, honra merece”Gammalt ordspråk

Olika ursprungsfolk utgör ungefär åtta procent av befolkningen i Latinamerika och är i huvudsak koncentrerad till fem länder; Mexiko, Guatemala, Bolivia, Peru och Ecuador. Det finns omkring fyrtio miljoner indianer i Latinamerika, varav ungefär hälften talar ett eget språk. Andelen ursprungsfolk varierar mycket från land till land, i Bolivia utgör de ungefär 55 procent av befolkningen, i Colombia tre procent, i Chile sju procent, i Brasilien tre procent och i Argentina en procent. I Kuba och i Uruguay finns det ingen ursprungsbefolkning kvar.

Ursprungsbefolkningarna har historiskt marginaliserats och diskriminerats, och indianerna har genom historien blivit tilldelade olika symboliska roller i relation till de dominerande kreolska samhällena. De latinamerikanska republikerna har iscensatt mängder av olika politiska integrationsprojekt med syftet att inlemma ursprungsbefolkningen i samhället.

I Mexiko introducerade filosofen José Vasconcelos år 1925, konceptet ”den kosmiska rasen" som han definierade som "en syntes, integrerad, definitiv, en matris i form av en femte ras som representerar och innehåller alla tidigare fysiska och psykiska egenskaper hos afrikaner, indianer, mongoler och vita.” Denna ras skulle vara skapad av en ”sammansatt intelligens, med påbrå av alla folkslag på jorden, och därmed vara mer kapabel till ett äkta faderskap med en universell vision ...”

José Vasconcelos idéer blev ledande i den mexikanska statens politik för att assimilera och integrera ursprungsfolken. Han blev den mexikanska revolutionens utbildningsminister och organiserade en ”fredsarmé” av tusentals lärare på landsbygden som skulle bringa kultur och kunskap till indianbyarna och bondesamhällena i Mexiko under första hälften av 1900-talet.

I Ecuador, Peru och Bolivia lyckades inte staten och den dominerande eliten genomföra några framgångsrika integrationsprojekt

Pachamamismen radikaliseras

"De som kan få dig att tro på absurda ting kan också få dig att begå grymma handlingar".

Voltaire

Under de senaste åren har den andinska regionen bevittnat flera politiska, sociala och kulturella fenomen som har att göra med uppkomsten av en identitetscentrerad ideologi, ”pachamamismen”, med rasistiska, radikala och extrema politiska uttryck.

Den slags indigenism som var dominerande fram till sjuttiotalet, var kopplad till ett vänsterorienterat tankesätt med band till den socialistiska revolutionen, som placerade samhällets moderniseringen i centrum. Denna diskurs sammanfattas i texterna av den peruanska statsvetaren José Carlos Mariátegui - även känd som ”Latinamerikas Gramsci” - och hos författaren Manuel Scorza.

I motsats till denna rörelse, strävar den samtida pachamamismen bakåt. I pachamamismens diskurs finns en utopisk tanke om att återvända till det ursprungliga, till det förlorade paradiset.

En annan framträdande aspekt är att pachamamismen lägger stor vikt vid själva rasidentiteten. Tillhörigheten till den ”indianska rasen” är centralt i diskursen. Det märks i besattheten av att ständigt särskilja människor i olika kategorier: vita, svarta, mestiser och ursprungsfolk.

Pachamamismens utopiska idé om att bygga ett nytt ursprungsfolkssamhälle, illustrerar hur ideologin betraktas som den enda verkliga sanningen och den sanna meningen med livet. Pachamamismens ideologi kräver ett totalt engagemang från medlemmar och ger inte utrymme för kritik.

Enligt pachamamismens ideologi har Moder Jord ett symbiotiskt förhållande till alla levande varelser, som går långt över kretslopp och ekosystem. Enligt Bolivias president Evo Morales är det just på grund av denna religiösa kopplingen mellan allt levande på jorden, som neoliberalt styrda länder blir bestraffade av Moder Jord i form av exempelvis jordbävningar och andra naturkatastrofer.

Bara en minoritet av alla som tillhör ett ursprungsfolk är politiskt aktiva. Och pachamamismen utgör bara en liten del av ursprungsfolkens aktivism.

Man kan säga att pachamamismen för de mest marginaliserade indianerna fungerar som en medicin mot de största farhågorna i det moderna samhället. Evo Morales använder den ibland och lämnar den ibland, beroende på vad som passar honom politiskt för tillfället.

Många av dem som anklagar Morales för att vara en "vit man förklädd till indian" har inspirerats av Fausto Reinaga, ideologen bakom pachamamismens mest extrema visioner. Bland dem finns exempelvis den paramilitära gruppen Los Poncho Rojos och Felipe Quispe, ledare för det etnoradikala partiet Pachakuti. I Peru har vi etnocaceristerna, la Coordinadora Indígena CAOI, och ett stort antal små bonderörelser och fackföreningar vars politiska vision sammanfattas i tidskriften Pukara.

Men det finns också andra mer moderata aktivister i den latinamerikanska ursprungsfolksrörelsen. Fokus för dessa mer professionaliserade och globaliserade aktivister har i första hand varit på att aktivera internationella rättsliga mekanismer i syfte att värna respekten för och skyddet av ursprungsfolks och minoriteters rättigheter. Bland dessa aktivister som till skillnad från pachamamisterna är öppna för dialog och förhandling, finns bland andra nobelpristagaren Rigoberta Menchu och mapucheledaren Huilcamán Aucán.

Den bolivianska upplagan av Le monde diplomatique, publicerade i början av 2010 en serie artiklar som inleddes med en text av Pablo Stefanomi som hade rubriken ”Vart för oss pachamamismen?”. Den handlade om just detta, vad pachamamismen fyller för funktion i det bolivianska samhället, och blev hårt kritiserad av pachamamisterna. Artikelförfattarna menade att medan pachamamisternas diskurs syftar till att ge stöd åt de indiska massorna, finns inget politiskt program som går att applicera på verkligheten, eller som skulle vara möjligt att använda i regeringens arbete.

Pachamamisternas diskurs, menade artikelförfattarna, används för att upprätthålla en atmosfär av politisk konfrontation i Bolivia, och därmed undvika att se och hantera de interna problemen i regeringen och den egna gruppen. Genom att måla upp ”fienden” som roten till allt ont, slipper pachamamisterna själva att ta i tu med det som är problematiskt – och det leder i förlängningen till att problemen består och att talet om rättvisa och upprättelse mest blir tomma ord.

Denna extrema diskurs, baserad på stolthet över den ursprungliga rasen, kan sammanfattas i Evo Morales ord: Pachamama eller döden!

"Vi har redan haft den där diskussionen på sjuttiotalet"

Amauta, aymaraledaren jag träffade i Puno, är en kännare av Perus och den andinska regionens historia. Han avvisar kategoriskt idén om att Andernas indianer skulle ha blivit rasistiska och nationalistiska, men han oroas av det hatiska språkbruk som många organisationer har anammat. ”Jag hörde den här diskussionen första gången när Cortazar och Arguedas grälade, men nu är den mer aktuell än någonsin”, säger han.

Grälet som Amauta syftar på, började i maj 1967, när den argentinske författaren Julio Cortázar lät publicera ett brev i den kubanska tidskriften Casa de las Américas.

I brevet skrev Cortázar att han tack vare sin självvalda exil i Paris lyckats finna ”det latinamerikanskas sanna rötter”. Han avfärdade ”tellurismen” och allt som kunde kopplas till den upprymda lokalpatriotism som har sitt centrum i etnologiska och folkliga traditioner.

Med ”tellurism” åsyftas en kult till marken där man är född. Pachamamismen är en form av tellurism. Cortázar menade att det telluriska tankesättet fungerar som byggmaterial för de nationalistiska och rasistiska föreställningar i sin värsta form.

Det dröjde inte länge förrän den peruanske författaren och indigenistan José María Arguedas reagerade och förargat anklagade Cortázar för att vara en eurocentrisk yrkesförfattare, det vill säga någon som skriver endast för pengarna.

Cortázar gick till motangrepp genom att påstå att ”tellurismen är trångsynt” och anklaga dess anhängare för att ”ha mindervärdighetskomplex”. Han sa att de var ”lydiga regionalister” och att deras musik ”börjar och slutar med de fem strängarna på en quena”.

År 2010 hamnade det telluriska tankesättet åter i fokus, när Le Monde Diplomatique i Bolivia publicerade artiklarna som kritiserade pachamamismen. Artikelserien gav upphov till en intressant kontrovers. Pablo Stefanomis fick ta emot kritik och hot, inte bara för att ha ifrågasatt och granskat indianrörelsens diskurs om ”det goda livet” och tanken om att ursprungsfolk skulle ha en godhjärtad själ av naturen, utan även för att gå emot de progressiva mediernas självcensur, som tidigare hindrat journalister från att kritisera den pachamamistiska diskursen i indianrörelsen.

Amauta säger att han vid sin höga ålder har tröttnat på den hetsiga polemiken, från båda sidor. Vid hans ålder har han sett alltför många populistiska ledare misslyckas och ytterligare utarmat hans land. Ändå vilar han inte ens en dag om året. Han är en man som inte förlorar hoppet om att indianerna kommer att förbättra sina liv, återta sin kultur, sitt språk och sina rättigheter utan att behöva utlysa en ny auktoritär utopi.

Att karikatyrisera en grupp är att ta ifrån dem sin mänsklighet

I Västvärlden får indianen ofta spela rollen av den oskyldiga och godhjärtade vilden. Europa har en manikeistisk syn på ursprungsfolk, en ytlig och dualistisk bild där allt sorteras in i gott och ont, svart och vitt, och där det inte finns utrymme för nyanser.

Den vite urbane mannen lider av en längtan tillbaka till ett förlorat paradis, en värld där människorna lever i fred och harmoni med naturen. I Latinamerikas fall är det ursprungsfolken som intar denna plats – indianen förkroppsligar själens godhet. Den skuldtyngda europén i sin naiva vision, förlöjligar det indianska som något utan fel och brister, som en del av naturens skönhet. På det sättet tar man ifrån personer sin individuella identitet och gör dem till en representant för en exotistisk idé om ”den andre”.

Indianen görs till ett objekt för en utopisk fantasi: en ekologisk socialist med mystiska parfymer. Men det är inte så många av de urbana européerna, de som med progressiv trendkänslighet motsätter sig den spanska brutaliteten att fäktas med tjurar inför jublande folkmassor, som har hört talas om yawarfesten som firas hos Perus indianer – ännu mer brutal än den spanska tjurfesten.

Europeiska solidaritetsorganisationer och biståndsarbetare föredrar många gånger denna idealiserade idé om indianen och förlorar på det sättet all analytisk klarhet. De inser inte att denna idealbild av ”indianen” inte är ursprungsfolkens egen självbild, utan kommer från européer som använder ideologin för att representera sig själv och sina intressen.

I Europa är bilden av den latinamerikanska verkligheten präglad av Walt Disney och Hollywood. Om Latinamerika på sextiotalet representerade drömmen om en röd gryning och attraktiva skäggiga revolutionärer, är dagens utopiska landskap mer i linje med Avatar: färgglada ponchos och traditionellt hantverk i en pose av visdom och mystik.

”Indianen är nyckfull, såväl när han attackerar som när han flyr” (John Wayne)

De gamla västernfilmerna kan användas som lektioner i rasism. Indianen gestaltades som en vilde, som en fara för utvecklingen och ett sexuellt hot mot den vita kvinnan. Det är denna syn på indianen som ligger bakom John Fords stora film ”Förföljarna” (1956) där John Wayne uttryckte den berömda frasen ”Indianen är nyckfull, såväl när han attackerar som när han flyr”.

Hollywood är en dynamisk bransch som fångar upp och sätter trender och som dragit fördel av de kulturella tendenserna inom varje epok. Från att endast ha talat om ”vilden” övergick man till ”den ädle vilden” för att numera använda sig av ”det goda livet”.

Evo Morales och hans fantasier om prinsessan Neytiri

Förra året gick Bolivias president Evo Morales på bio för att se Hollywoodrullen Avatar. Storfilmen förförde Evo Morales och efter att ha sett filmen sa den bolivianske presidenten att han som urinvånare känner sig helt identifierad med utomjordingarna Na`vi-folkets kamp mot människorna. Han tyckte att James Camerons film är ”en djup skildring av motståndet mot kapitalismen och kampen för att försvara Moder Jord”.

Vad är det i Avatar som har framkallat denna försoning mellan Hollywood och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas politiska organisationer?

Förutom de imponerande 3D-effekterna och skildringen av en främmande värld som indianer kan identifiera sig med, har Avatar inte mycket mer att erbjuda. Det är den superkommersiella filmens klassiska berättelse, om en hjälte med ledaregenskaper som genomgår en personlighetsutveckling till förmån för de svaga, och som efter de sedvanliga striderna uppnår seger och belöning i form av den älskade kvinnan, prinsessan Neytiri. Det är estetiken som är tilltalande i Avatar snarare än handlingen och ibland liknar det mer ett videospel än en film.

Intrigen i Avatar har använts hundratals gånger i filmindustrin. Den följer i ledet efter ”Dansar med Vargar” av Kevin Costner, ”Pocahontas” av Mike Gabriel, ”Den siste mohikanen” av Michael Mann och ”The New World” av Malick Terrense. Om man jämför handlingen i Avatar med Miyasakis film om prinsessan Nausicaä från 1984, är likheterna slående.

Avatar handlar i stor utsträckning om att förstärka de stereotyper av ursprungsfolk som cirkulerar i dag: den oförstörda vilden med en ädel själ i nära kontakt med naturen. Många av dessa stereotyper återfinns i den politiska diskursen hos ”progressiva” organisationer och medier.

Vad är det då i Avatar som förför Evo Morales och så många naturvänner? Onekligen är det en estetiskt tilltalande film, särskilt vackra är Na`vi-folkets långa, slanka kroppar. Den tilltalar oss för att vi tycker om historien om de svagas seger över de starka. För att den berättar om naturens triumf över tekniken. För att ursprungsfolk skildras som en del av naturen, en dekor i landskapet.

Både Morales, du och jag har redan hört den här berättelsen hundra gånger. Vi tycker om den för att den bekräftar samma illusion som vi redan har, om en individuell hjälte som kämpar för rättvisan och tillslut lyckas vinna över det onda. Den enda skillnaden är att Hollywood denna gång har placerat ursprungsfolken på de godas plats.

Indianer och natur i filmens värld

När Evo Morales fick frågan om vad han tyckte om Avatar, svarade han att det var den bästa film han någonsin hade sett. Han sa också att han bara hade varit på bio tre gånger i livet. Första gången för att se en film om den brasilianske fotbollskungen Pelé, en andra gång för att se en propagandafilm om honom själv, Evo Pueblo, och så nu, Avatar.

Här följer en lista på tio oundgängliga filmer för den som är intresserad av hur naturen och ursprungsfolken, det naturliga och det indianska, porträtterats och representerats i kulturindustrin.

1. Vägvisaren (1975), Akira Kurosawa.
Denna film är ett mästerverk. Vägvisaren har inget att göra med Latinamerika, den är baserad på Vladimir Arsenyevs bok från 1923 om en gammal jägare som lever i en djup relation med skogen, från vilken han har hämtat all sin visdom. Boken, som är en rysk klassiker, skildrar med stor skicklighet diskursen om Naturen som Gud.

2. Aguirre - Guds vrede (1975), Werner Herzog.
I alla tider har det berättats historier om européer som reser till Amerika på jakt efter El Dorado, symboliskt eller bokstavligen. I sitt viktigaste verk berättar Herzog historien om Aguirre, den spanska soldaten som reser till peruanska Amazonas för att söka efter den gyllene staden. Även Fitzcarraldo (1982) av samma regissör spelades in i den peruanska djungeln.

3. Madeinusa (2006), Claudia Llosa.
I den här filmen ger Claudia Llosa oss en intim skildring av den förtryckande patriarkala miljö som många ursprungsfolkskvinnor möter i vardagen, särskilt på landsbygden.

4. Faustas pärlor (2009), Claudia Llosa

Faustas pärlor vann Guldbjörnen för bästa film vid Berlins filmfestival. Filmen handlar om konsekvenserna av det sexuella våld som kvinnor från ursprungsfolken drabbades av i Peru under åren av terrorism.

5. También la lluvia (2010), Iciar Bollain
Att det går att tänka på kolonialt vis år 2000 lika väl som år 1492, är temat för denna intelligenta film som lyckligtvis undviker att falla i kliché- och propagandafällan. También la lluvia handlar om en filmregissör som ska spela in en film om erövringen av Amerika, men som hamnar mitt i det ”vattenkrig” som ägde rum i Bolivianska Cochabamba under de första månaderna av år 2000.

6. Quién mató a la llamita blanca? (2006), Rodrigo Bellott
Denna intressanta komedi driver med några av de mest inrotade fördomarna om både ursprungsfolk och andra grupper i det bolivianska samhället. Jacinto och Domitila är en sorts indianska Natural Born Killers som reser runt i det samtida Bolivia.

7. Apocalypto (2006), Mel Gibson.
Denna äventyrliga och dramatiska actionfilm tar sin utgångspunkt i en konfrontation mellan två olika idéer om ursprungsfolk. En grupp naturliga indianer som lever i harmoni i den djupa djungeln, ställs mot de urbana vildar som bygger imperier och utövar människooffer.

8. The Other Conquest (1998), Salvador Carrasco.

Denna film handlar om de spanska katolska missionärernas försök att omvända ursprungsbefolkningen i Mexiko till kristendom. Den handlar om de traumatiska effekterna som en krock mellan så olika kulturella idéer förde med sig, men som ändå slutade med en synkretism mellan ursprungsfokens religioner och katolicismen.

9. Bajo la piel (1996), Francisco Lombardi

Denna film är en strålande thriller som handlar om en serie mord i på landsbygden, som har det gemensamt att de har exakt kopierat blodiga metoder från Mochekulturen. En polis försöker lösa mysteriet med hjälp av en arkeolog och en patolog.

10. Prinsessan Mononoke (1997), Hayao Miyazaki

Det här är den ultimata filmen om relationen mellan naturen och mänskligheten. Andarna i det medeltida Japan försvarar skogen mot människorna, i en film som dom verkligen lyckas ena handling och form till ett unikt filmkonstverk. Missa inte!  

Tjenare Kungen (2005)
Por Jaime Penela


Director: Ulf Malmros
Josefin Neldén, Cecilia Wallin, Joel Kinnaman, Mallin Larsson.

Aunque con frecuencia lo olvidamos, hubo una época en que no existían los CDs, los teléfonos móviles, internet, spotify, y en Suecia sólo se podía hacer “zapping” entre el canal 1 y canal 2. Las dos senales de la televisión pública, y nada más, eran los 80s.

Abra (Josefin Neldén) tiene 19 anos y vive en un pueblo de la costa oeste de Suecia (Billingsfors) y sólo quiere hacer música rock punk, pero en una banda exclusivamente formada por chicas. Millan ( Cecilia Wallin) es otra chica apasionada por la música que visita el pueblo de Abra trabajando en la producción de una banda de tecno, “Happy Gigolos”. Cansada del ambiente culturalmente opresivo y musicamente intolerante, Abra decide acompanar a Millan a Gotemburgo, dejar todo lo que conoce, para intentar ser fiel a sí misma.

“Tjenare Kungen” es la película generacional de los ochenteros suecos, especialmente los que fueron dados a las poses alternativas. Pero la película es mucho más que eso. Visualmente atractiva y vital se ve sin pausas. La banda sonora es notable y aunque la historia es realmente muy simple la película nos convence por su autenticidad.

Ulf Malmros en su trabajo anterior, Smala Sussie (2003) ya había esbozado lo que sería “Tjenare Kungen”, un homenaje a la cultura popular de la generación de los ochenta en Europa del norte. La música juega un papel central en el film y cuenta con el aporte de uno de los grandes del punk nórdico, Joaquin Thàstrom , fugura principal de la mítica banda Ebba Gron .

El personaje de “Abra” se roba la película porque ella es el motor de la historia y encarna la valentía de quien con su integridad y talento sólo desea “cumplir su sueno”. Abra tiene el valor de “dejar atrás todo lo que conoce” y tomar el riesgo de una aventura que la cambiará. En este sentido es un personaje arquetípico. Millan con su estética es un homenaje a Cyndi Lauper y a lo que representa para las chicas de esta generación.

“Abra” va por la libre, se rebela ante la presión ambiental en todas sus formas: Los que te empujan a ser conservadora y al revés, los que te presionan a la pose progre y contestataria. Ella sólo quiere ser sincera consigo misma, pero para eso hay que pagar un precio muy alto.

Qué hacías tú el ano 1984?

El trailer de la película “Tjenare Kungen” se plantea la interrogante: Qué hacías tú el ano 1984?

Mi respuesta sería: “En 1984 descubría el rock, la sexualidad y de paso “salvaba a mi país, Chile”. Porque la generación del 80 en Sudamérica está marcada por la emergencia de los movimientos democratizadores. Es una generación cansada del conservadurismo de las dictaduras militares e incrédula de los discursos populistas de la izquierda tradicional.

La banda sonora de los 80s para los jóvenes suecos no es tan diferente para la misma generación en Sudamérica. El tecno, el punk, y el pop fueron el combustible que alimentó la rebeldía y los sueños de libertad.

En el caso chileno, los jóvenes estaban cansados de la cultura del "charango y bombo", los ponchos de colores y la militancia política de izquierda, disciplinada y aburrida, a mediados de la década de los ochenta surgió un movimiento de rock-pop que sirvió de válvula de escape a la nube tóxica de la generación anterior.

Los Prisioneros, Upa, Emociones Clandestinas, Electrodomésticos, Aparato Raro, todas bandas que marcaron una época y una actitud frente a las problemáticas que vivían los jóvenes de esa generación: Desempleo, falta de expectativas, autoritarismo, represión policial y represión sexual.

La contracultura se expresó en todas las artes, pero fue la música, especialmente el rock, lo que posibilitó que la oposición a la dictadura de Pinochet se transformara en un movimiento de masas entre los jóvenes chilenos.

Nalini Galdames fue la "Abra chilena", ella comenzó una banda exclusivamente integrada por mujeres en tiempos en que eso no era nada habitual. En las postrimerías de la dictadura "Las Corrosivas" irrumpieron con un hip hop que denunciaba el machismo imperante. El dúo chileno "Corrosivas" y la banda de ficción "Tjenare Kungen" tienen mucho en común, debieron enfrentar los prejuicios de una sociedad patriarcal que en esos tiempos, sólo aceptaba una música contestataría masculina.

                              

Los "Precogs" de América Latina
Por Jaime Penela

En Chile durante los anos de la transición dictadura-democracia (1990 en adelante) se encontraba vigente la llamada "Ley de Detención por Sospecha". Una ley completamente enferma de  fascista que permitía a la policia detener a un ciudadano sólo por la “sospecha" que en el futuro va a cometer un delito”. Mucho antes que la película “Minority report” (2002) en nuestro “Chilito” ya teníamos nuestros “Precogs”, capaces de anticipar los crimenes.

Lo curioso es que las víctimas de los “Precogs” siempre eran jóvenes, pobres, punk,  "maricones" y ese “tipo de indeseables”. Cada cierto tiempo tenemos en Chile fascistas de poca monta, pero muy peligrosos, tipo Hinzpeter, nostálgicos del autoritarismo, que quieren para los pobres una sociedad policial.

Tampoco los chilenos nos vamos a vanagloriar de ser muy originales porque en “nuestra América” casi todos los países han tenido legislaciones de este tipo. Sabemos también que hay países que actualmente tienen sus “Precogs” y cerdos fascistas que arrestan gente por delitos de opinión e incluso antes de opinar los arrestan por lo que van a opinar en el futuro. Es el triste caso de Cuba que tiene un régimen de “democracia popular” como lo llama un amigo amante de los eufemismos.

Toda esta introducción para recomendar una muy buena película sobre el tema de “Utopías Totalitarias”. Un clásico de un maestro del cine francés, Jean-Luc Godard,

Alphaville(1965) y que cuenta en su reparto de la insuperable Anna Karina.

“Kyss mig” y el eco de “Fucking Åmål”

“Kyss mig” y el eco de “Fucking Åmål”

Por Jaime Penela

Kyss mig (2011)

Directora: Alexandra-Therese Keining

Ruth Vega Fernández (Mia)

Liv Mjönes (Frida)

Después de siete anos de pololeo Mia se va casar con su novio Tim. Lo anuncia en la fiesta de compromiso de su padre con Elizabeth. Frida es la hija de Elizabeth y a contar de este evento será la hermanastra de Mia, pero el destino les tiene preparado un giro inesperado, una intensa emoción se desarrolla entre ellas.

La comparación es automática, es “Kyss Mig” una réplica de “Fuckling Åmål”? La respuesta definitiva es NO con mayúscula, “Kyss Mig” tiene vida propia y respira autenticidad, pero existen elementos comunes. En el cine eso de ir “descubriendo el amor lesbico” ya se ha transformado en un tópico conocido y es todo un desafio dar credibilidad a este tipo de historias.

                         (Agnes y Elin en "Fucking Åmål)

Las sobresalientes actuaciones de Ruth Vega Fernández y Liv Mjönes hacen gran parte del trabajo. La historia se ubica en la Suecia actual de la clase media-alta y la protagonizan dos mujeres de treinta pluss (como se dice en Suecia). Frida (Liv Mjönes) tiene clara su identidad sexual, para Mia (Ruth Vega Fernández) no es tan sencillo, está a punto de casarse cuando se enamora de Frida.

La historia es biográfica, el proyecto fue impulsado por Josefine Tengblad ( productora y actríz) quien después de muchos anos dejó a su novio para asumir su identidad sexual lesbica.

Otros dos puntos altos del film son las escenas sexuales muy bien logradas y maravillosamente interpretadas, y por cierto la luz, su utilización, tiene una fuerza emotiva tan poderosa en “Kyss mig” que sin serlo a veces parece “cine de contemplación”, en el mejor sentido del concepto.

Las realizadoras de “Kyss Mig” reconocen que la producción de este proyecto fue muy complicada por el esceptisismo de ciertos sectores de la industria que inmediatamente clasificaron la película de “cine de maricones”. La película también se enfrentó al fantásma de la exitosa “Fucking Åmål” (1998) de Lukas Moodyson. Las comparaciones son inevitables porque las protagonistas de “Kyss Mig” , por su edad, perfectamente podrían haber sido las mismas “Fucking Åmål” y “descubrir el amor” por segunda vez.

Cine indígena: La Rebelión de Kautokeino
Por Jaime Penela

La Rebelión de Kautokeino (Kautokeino-opprøret, 2008)
Noruega/Suecia
Director: Nils Gaup
Elenco: Anni-Kristiina Juuso, Nikolaj Coster-Waldau, Mikael Persbrandt, Michael Nyqvist

En 1852 en el pequeno pueblo de Kautokeino una parte de la población nativa se rebeló espontáneamente contra la colonización noruega, evento que culminó con el asesinato de varios noruegos. "Kautokeino-Upproret" o "La Rebelión de Kautokeino" es una película noruega del ano 2008 que narra desde una perspectiva íntima los hechos que dieron lugar a la rebelión:

En Kautokeino el inescrupuloso comerciante Ruth (Mikael Persbrandt) fomenta en alcoholismo y las deudas entre los indígenas samis que viven del trabajo con los renos. Ruth cuenta con el apoyo del sacerdote y las autoridades locales. El joven Mathis (Aslat Mahtte) de perfil trágico debe pagar deudas de alcohol que no recuerda y el patrimonio de su familia se ve mermado. El conflicto está servido.

Elem (Anni-Kristiina Juuso) la esposa de Mathis inspirada en el discurso religioso del "laestadianismo" ( una secta venida del luteranismo que acentúa la vida sana y el rechazo al alcohol) organiza a la comunidad sami para boicotear el comercio y las instituciones noruegas.

La película aborda la problemática que ha afectado a las comunidades de los indígenas samis en el norte de Europa. Un tema escaso en el cine. Es una película de Noruega con participación sueca en la producción y dos de los más conocidos actores suecos: Mikael Persbrandt (Carl Johan Ruth) y Michael Nyqvist (Lars Levi Laestadius).

Hay quienes han interpretado esta pelicula como la visión de un grupo humano o población que permanece pasiva y requiere de una inspiración religiosa o politica para tomar iniciativa sobre su propio destino, por eso algunos interesados lo venden como un film religioso, pero nada de eso, "La rebelion de Kautokeino NO es una pelicula religiosa.

La Rebelión de Kautokeino es un retrato humano y de denuncia social en toda regla con el transfondo de la pertenencia a un grupo étnico y unos paisajes que estremecen e inquietan por lo mágico de los mismos.

“La Rebelión de Kautokeino” no es la clásica película sobre indígenas a los cuales se caricaturiza y se los pone en una posición exclusivamente de víctimas del colonizador. Aunque hay un gran respeto por la relación de los samis con la naturaleza, el film no se queda en cliché de la pachamama. No se pretende idealizar ninguna forma de vida, sólo se quiere mostrar el conflicto y sus consecuencias en personas enfrentadas al poder.

Del "buen salvaje al buen vivir"

El cine ha sido un poderoso instrumento para visibilizar grupos étnicos y sus conflictos. El cine indígena o sobre indígenas ha experimentado una interesante evolución las últimas década, un viaje maniqueísta en que los indígenas han dejado de ser representado como el salvaje peligroso e irracional al "buen salvaje", ese que está en armonía con la naturaleza.

El hombre blanco tiene todavía una imagen Walt Disney de los indígenas en la que subyacen las fantasias inconcientes de un hombre urbano culto, europeo y americano, que sufre la ensonación de un paraiso perdido en que hombres y animales viven en armonía con la naturaleza y en esta construcción los indígenas encarnan la bondad del alma, el lugar del ser nativo y naiv y al mismo tiempo parte del decorado natual y sin individualidad: El indio como objeto de una fantasia utópica, un ecologista socialista con perfumes místicos.

El cine indígena se encuentra en un momento clave ya que parece ser que la sensibilidad New Age da paso a un mirada más compleja e intima de aquello que llamamos "las minorias étnicas". Una mirada que se ha cansado del "poncho de víctima" con que vestimos a indígenas todo el tiempo.

Carola, Loreen, Eurovision och Sverigedemokraterna
Av Jaime Penela

 När jag kom Sverige år 2005 upplyste en person mig om att det finns två olika typer av personer i det här landet: de som gillar Carola och de som hatar Carola. Hon använde ordet “hatar”. Långt senare skulle jag förstå vad hon menade.

Några timmar innan årets schlagerfinal, dök det upp kommentarer i min Facebook-feed och i andra sociala medier, om hur dåligt schlagerfestivalen är för alla fattiga här i Sverige. Argumentet var att, det hysteriska spektaklet kring festivalen är ett slags opium för folket, ett meningslöst nöje som distraherar människorna från att kritisera regeringen Reinfeldts nedmontering av välfärden. En klassisk konspirationsteori som går ut på att det i själva verket är regeringen som ligger bakom hela festivalen, i syfte att manipulera det svenska folket.

Inställningen påminner mig om den förmyndarmentalitet som jag stött på i Latinamerika, och som den yttersta vänstern och den yttersta högern har gemensamt. Båda är för dödsstraff och båda hatar fotboll.

År 1972 förbjöd den Peruanske vänsterdiktatorn Velasco Alvarado alla konserter med gitarristen Santana inom landets gränser. Argumentet var att Santana inte tillhör ”vår peruanska kultur”, hans musik är “imperialistisk” och den har ett negativt inflytande på ungdomar.

Nu, fyrtio år senare i Sverige, upprepas historien. Delar av vänstern och den Sverigedemokratiska högern har plötsligt funnit en gemensam fiende i Eurovisionsfestivalen. Båda tar starkt avstånd från detta kommersiella kulturevenemang.

De har samma problem, de som försvarar den svenska nationen mot influenser utifrån och de som oroas över den kapitalistiska regeringens konspiration mot de fattiga. De kan inte lita på individens egen åsikt och smak. Och de kan inte dölja sin auktoritära mentalitet.