domingo, 26 de diciembre de 2010
lunes, 13 de diciembre de 2010
jueves, 2 de diciembre de 2010
Todos somos Nobel!
Peruanos en Estocolmo: Todos somos Nobel!
Por Jaime Penela
30/10/10
Premio Nobel de Literatura 2010 para la escritora canadiense Alice Munro. La sección de Cultura del diario sueco Dagens Nyheter quería emular los talentos adivinatorios del pulpo Paul, que en Alemanía había predecido los resultados de la última Copa Mundial de Fúlbol.. En la portada del jueves 7 octubre un lémur muestra un cartel con el nombre de la elegida.. Ningún interés por Vargas Llosa entre los primates.
Ese mismo jueves 7 de octubre por la manana en la redacción del diario City, en el centro de Estocolmo, se preparaban para el anuncio del nombre del ganador o ganadora de este ano. Como manda la tradición se hicieron apuestas y conjeturas. La periodista Ida Berg fue la única que jugó a ganador: ”Mario Vargas Llosa lo gana este ano, qué duda cabe”.
”Después del anuncio de la Academia, de repente tenía a todos los colegas rodeándome y preguntándome cómo lo sabía y todos los detalles de la obra del escritor, su vida y muchas otras cosas. Fue mi momento de gloria” senala Ida Berg con humor. Esta periodista sueca ha viajado y vivido por Perú y otros países de Sudamérica y aunque no se considera una experta en Vargas Llosa, admira su obra y ”ya era hora que el premio fuera a Latinoamérica”.
Estocolmo tiene prestigio de ciudad culta e informada. El 80 por ciento de los hogares recibe cada día en la puerta de casa al menos un periodico de pago y los suecos, en el contexto europeo, son de los que más leen. Estocolmo es desde 1901es la ciudad en que se decide y entrega el premio de literatura más importante del mundo y los suecos lo tienen muy presente.
Las decisiones de la Academia sueca y noruega (que entrega el Premio Nobel de la Paz) son monitoriadas, discutidas y debatidas por los medios suecos con fervor y rigurosidad: ”Hay un cierto orgullo nacional y prestigio que defender”, dice Ida Berg. De este modo, es que muchos de los premios sirven para la controversia cultural.
Todos somos Nobel!
La presencia e influencia de la biblioteca pública en Suecia es tremenda, y su origen se encuentra hace más de cien anos en la iniciativa del movimiento obrero socialdemocrata. En la actualidad después del anuncio del Nobel de Literatura el personal de bibliotecas se apresura a instalar imágenes del premiado y poner sus obras a disposición del público.
El jueves 7 de octubre se produjo un verdadero terremoto para la comunidad peruana residente en Suecia, especialmente en Estocolmo. La noticia que el Premio Nobel de Literatura se otorgaba a Mario Vargas Llosa provocaría multiples y diversas reacciones . Para la mayoría sería una noticia excente, sin embargo, también ha habido reacciones negativas. Indiferencia ninguna .
No existe una cifra oficial, pero en Suecia viven varios miles de peruanos. Para ellos, este invierno nórdico tiene un sabor muy especial. El 10 de diciembre un peruano concentrará toda atención mediática y cultural de este país: El Nobel de Literatura.
La manana del viernes 8 de octubre la imagen de Vargas Llosa era portada de muchos diarios y suplementos: ”Un narrador que puede mover montanas” titulaba Dagens Nyheter . Se destacaba la calidad de su obra, pero también aspectos controversiales tales como algunas de sus opiniones políticas.
En la calle Götgatan número 67, en el barrio de Söder, se encuentra ubicado el restaurante Latino Deli que luce en su fachada una bandera peruana junto a botellas de Inca cola. Su responsable es Esperanza Mattisson, limena con 25 anos en Suecia. Esperanza se define a sí misma como una ”mujer trabajadora y emprendedora” al punto de dejar un trabajo seguro para arriesgarse a instalar su propio negocio.
”Siempre he admirado a Vargas Llosa, tanto por lo que es como por lo que representa. Me enteré del Premio por mi marido sueco que me envio un mensaje al teléfono. Luego al local comenzó a llegar gente conocida y desconocida a felicitarme. Me sentí orgullosa de ser peruana, me sentí feliz, como si este premio también fuera mio”.
Esperanza Mattisson pensaba en la alegría que produce que el Perú se muestre al mundo por cosas positivas y no negativas. Subutamente se le ocurrió la idea organizar en su restaurante, el Latino Deli, una ”noche Nobel” para celebrar el acontecimiento.
”Quería organizar una cena Nobel en el restaurante y finalmente terminé organizando tres noches Nobel porque el interés entre peruanos y no peruanos fue tan grande que las tres noches el local se llenó. Por fin le dan el Nobel a alguien que hemos leído comentaba la gente”.
Qué lugar de Estocolmo te gustaría mostrarle a Mario Vargas Llosa?
Llevarlo a un lugar con vista panoramica de Estocolmo, así entendería porque a esta ciudad la denominan ”La Venecia de Europa del norte”.
Después del anunciado Premio se han organizado gran cantidad de conferencias, charlas, y cenas Nobel. Carolina Franco de Johansson ha participado de varias de estas actividades. Profesora de lenguas y literatura, docente de la Universidad de Estocolmo, es originaria de Huancayo, en la sierra peruana.
Carolina Franco, vive en Estocolmo desde 1992, se muestra orgullosa de su origen serrano y no tiene problemas alguno en senalar que ”de no haber muerto en un trágico accidente aéreo, el escritor indigenista Manuel Scorza habría llegado a ser tan grande como Vargas Llosa”.
Qué te pasó en el momento del anuncio del Premio Nobel?
-”Me encontraba en el bachillerato de San Eriks, a las 13 horas de ese día. Junto a mí solamente trabajaba un técnido de ordenadores. Cuando escuché y leí que Vargas Llosa había obtenido el Premio me salió un grito de alegria y abrazé al técnico sueco que se encontraba allí, el cual por cierto, me miró con cara de estar pensanso que me había vuelto loca. Luego me fuí a la sala de profesores y allí si había alegría, había un jubilo total y todos me felicitaban como si el premio era mío. Me sentía como en las nubes”
Pero has escuchado críticas también a este premio?
”Yo no comparto las ideas políticas de Vargas Llosa, para nada, pero este premio se le ha dado por su producción literaria. Es tan fácil ”mirar la ceja ajena”. A Vargas Llosa lo critica mucha gente que no ha leído su obra. Yo quisiera que la gente lea más, especialmente los más pobres. El Nobel no sólo es un triunfo para el Perú, sino para las letras castellanas en general, para Latinoamérica, y claro para Espana. Espero que los ciudadanos del mundo lean la producción de Mario Vargas Llosa porque ello es lo que les va a dar respuesta respecto de por qué le han dado el Premio Nobel”.
Vargas Llosa neo-nazista
Carmen Blanco Valer no es Nobel, es activista de organizaciones indígenas y trabaja en la organización sueca Latinamerikagrupperna. Hija de Hugo Blanco( ex líder campesino ) ha representado en Suecia la posición de quienes rechazan el Premio Nobel de Literatura para Mario Vargas Llosa.
El ano 2006 intentó boicotear el Congreso Internaciona ”Una vida de pasión por la literatura: Mario Vargas LLosa”, que organizó la Universidad de Lund y el Instituto Cervantes de Estocolmo.
Carmen Blanco acusa a Vargas Llosa de ”racista” y agrega que la Comisión que el autor presidió para investigar los crimenes de Uchucaray describió a los indígenas como ”bárbaros e incivilizados”.
Recientemente en una conferencia realizada en Estocolmo, Carmen Blanco comparó las ideas políticas de Vargas Llosa con las de la extrema derecha neo nazista sueca. Carmen reconoce no conocer la obra de Vargas Llosa, sin embargo, insiste en que el autor no merecía recibir este premio.
En la molestia de Blanco hacia el Nobel subyace un resentimiento que seguramente tiene que ver porque en la obra ”La utopía arcaica”, Mario Vargas Llosa dedica unas líneas a su padre, Hugo Blanco, en las que lo describe como ”líder extremista” y además senala que Hugo Blanco permaneció en la cárcel ”acusado del asesinato de un policía”.
Kjell Espmark, fue hasta el 2005 presidente del Comité Nobel, en su libro ”El Premio Nobel de Literatura, 100 anos” revela que el debate en torno a la elección de un Nobel es un proceso largo, complejo y que en decisión se toman encuenta informes , estudios , investigaciones y correspondencia de expertos ajenos a la Academia sueca. Espmark senala que todas las preguntas en torno a los candidatos se discuten intensamente a la luz de los antecedentes disponibles. Las respuestas a esas preguntas quedan grabadas y archivadas como material confidencial durante cincuenta anos.
La manana del sábado 28 de noviembre había menos cinco grados de temperatura en Estocolmo. En el tradicional barrio de Gamla Stan la familia Ortiz visita por primera vez el Museo Nobel. Al margen de la controversia, los peruanos recidentes en Estocolmo parecen disfrutar el momento y declaran estar esperando este viernes 10 de diciembre para cenar y mirar por televisión la ceremonia de entrega del Premio Nobel con la familia y los amigos
”Por fin uno de los nuestros va a recibir este prestigioso galardón”, dice Carlos Ortiz, en las afueras del Museo Nobel, y bromea, ”me siento como si hubiesemos ganado el Mundial de Fútbol. Finalmente tiritando del frio, se despide y sentencia: ”Gracias a Vargas Llosa hemos conocido este museo, gracias a Vargas Llosa hoy todos somos Nobel”.
lunes, 29 de noviembre de 2010
miércoles, 17 de noviembre de 2010
miércoles, 10 de noviembre de 2010
Tillåt mig ett klargörande
Tillåt mig ett klargörande
6/11 2010
Av Jaime Penela
Det är inte sant att den latinamerikanska vänstern tar avstånd från att Mario Vargas Llosa tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Den mest representativa och folkliga vänstern i Latinamerika har tvärtom offentligt uttryckt sin respekt för författaren, trots de ideologiska och politiska skillnaderna. Bara en bråkdel av den latinamerikanska vänstern har avfärdat priset.
Som engagerad vänsteranhängare och försvarare av de mänskliga rättigheterna tillåter jag mig
detta klargörande; i vårt Amerika är demokrater i allmänhet, och vänstern i synnerhet, glada över att litteratur från vår del av världen belönas och att världens blickar riktas mot våra kulturella värden.
"Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor"* Bilden kunde skådas över hela världen: År 1973 eldade den chilenska militären på bål med böcker. Tusentals böcker och publikationer gick upp i rök. Det väckte associationer till Babelplatz i Nazityskland den 10 maj 1933, när nationalister eldade upp verk av judiska och marxistiska författare.
Under den chilenska militärdiktaturens mörka dagar, cirkulerade vissa historier om Pinochetregimens kulturella okunnighet. Vid ett tillfälle ska militären ha gripit en person som bar på en bok om kubism, i tron att den handlade om Kuba. Pinochet ska också ha anförtrott en spansk journalist att han uppskattade såväl herr Ortegas och herr Gasetts böcker. Jag minns hur jag hörde dessa historier som exempel på en regim som försökte förbjuda, förfölja och censurera böcker och författare som ansågs politiskt ”farliga”.
Att bränna böcker och förfölja författare och konstnärer har alltid varit ett utmärkande drag hos auktoritärt tänkande militärer och högeranhängare i Latinamerika. Jag förnekar inte att det också varit fallet hos en del vänsteraktivister och andra politiska grupperingar, som när Perus vänsterdiktator Velasco Alvarado förbjöd en konsert med Santana 1970 eftersom han ansåg att den hade imperialistiskt inflytande. Men förföljelse av kultur och idéer har främst varit ett konservativt kännetecken. Högern ville inte ha ett informerat och bildat folk.
Jag kommer aldrig att glömma den andra juli 1986. Den dagen hade det utlysts en landsomfattande protest. En militärpatrull grep två ungdomar i närheten av Centralstationen i Santiago de Chile, de misshandlade och hällde bensin över de två gripna, sedan tände de på. Carmen Gloria Quintana överlevde med 62 procent av kroppen brännskadad men den unge Rodrigo Rojas avled av sina skador. Så bekräftades påståendet, att "varhelst man bränner böcker kommer man för eller senare också att bränna människor".
Den 28 mars 2006 attackerade en grupp galningar med extremt våld den buss där Mario Vargas Llosa färdades, i Rosario, Argentina. Förutom att krossa bussfönstren var målet "att bränna bussen med Vargas Llosa inuti", enligt radikalernas egna uttalanden. Dessa vänsterfascister är inte representativa för majoriteten av den latinamerikanska vänstern, som försvarar värden som tolerans, demokrati och respekt för oliktänkande. Vänstern i Latinamerika, den allra största delen, respekterar tvärtom Mario Vargas Llosa, både som person och som den fantastiska författare han är.
Ett exempel på detta är uttalandena av Mario Huamán, ordförande för Perus största fackförening CGTP. Huamán framhåller att ”priset som Vargas Llosa har tilldelats är ett rättvist erkännande av hans litterära verksamhet och att de politiska skillnaderna inte utgör något hinder för att erkänna rikedomen i hans litterära verk”.
Den argentinska poeten och symbolen i kampen för mänskliga rättigheterna, Juan Gelman, har sagt att ”Jag tycker att detta är en mycket välförtjänt pris. Man kanske inte håller med de politiska ståndpunkterna, som i mitt fall, men dessa upptar ett mycket litet utrymme i Vargas Llosas arbete”.
När Chiles museum för minnen och mänskliga rättigheter öppnades den 11 januari i år var Mario Vargas Llosa en av de inbjudna hedersgästerna. Vargas Llosa har en legitimitet som försvarare av de mänskliga rättigheterna, och han har en erkänd "demokratisk trovärdighet".
Vargas Llosa har mottagit hundratals gratulationer och stödande ord från tongivande personer inom den latinamerikanska vänstern. Så låt mig klargöra: vi demokrater som på samma gång tror på social rättvisa och på individens frihet, vi firar. Latinamerika firar.
*Cita del escritor Heinrich Heine.
domingo, 7 de noviembre de 2010
Me permito una aclaración
06/11/10
Por Jaime Penela
Me permito una aclaración, es falso que la izquierda latinoamericana rechace que Mario Vargas Llosa haya obtenido el Premio Nobel de Literatura 2010. La izquierda latinoamericana más representativa y popular ha expresado públicamente respetos al autor, a pesar de las diferencias ideológicas o políticas. Sólo una mínima parte de la izquierda en América Latina ha rechazado este premio.
Como izquierdista comprometido y luchador de Derechos Humanos me permito aclarar que los demócratas en general y la izquierda en particular en nuestra América nos sentimos felices que la literatura de nuestras tierras es premiada y que la atención del mundo se dirige hacia nuestros valores culturales.
“Allí donde queman libros, terminan quemando personas”*
La imagen fue vista en todo el mundo: En 1973 militares chilenos alimentando hogueras de libros. Miles de libros y publicaciones fueron al fuego. Muchos recordaron la Alemania nazi del 10 de mayo de 1933, en Babelplatz los nacionalistas quemaron las obras de autores judíos y marxista.
En los oscuros días de la dictadura militar chilena circulaban ciertos chistes, cuentos o historias respecto de la ignorancia cultural de Pinochet y su régimen. Que en una oportunidad unos los militares han apresado una persona porque portaba un libro de cubismo, creyendo se trataba de Cuba.
También que Pinochet había declarado a un periodista español su gusto por los libros de los señores Ortega y por el señor Gasset. Recuerdo haber escuchado estas historias no confirmadas como ejemplo de la política de un régimen que se esforzaba por prohibir, perseguir, censurar a libros y escritores políticamente “peligrosos”.
También que Pinochet había declarado a un periodista español su gusto por los libros de los señores Ortega y por el señor Gasset. Recuerdo haber escuchado estas historias no confirmadas como ejemplo de la política de un régimen que se esforzaba por prohibir, perseguir, censurar a libros y escritores políticamente “peligrosos”.
Quemar libros, perseguir escritores y artistas siempre fue una las principales característica del pensamiento autoritario de militares y civiles de derecha en América Latina. No niego que hubo gente de izquierda u otros grupos políticos que también lo hicieron, como el caso del dictador peruano de izquierdas Velasco Alvarado que prohibió que se realizara en 1970 un concierto del músico Santana por considerarlo una influencia imperialista, pero perseguir la cultura y las ideas en América Latina fue una seña de identidad de los conservadores. La derecha no quería pueblos informados y cultos.
El dia 2 de julio de 1986 nunca podré olvidar. Una patrulla militar apresó a dos jóvenes en el barrio de Estación Central, Santiago de Chile. Ese día había sido convocada una protesta nacional. Los militares los golpearon y rociaron de combustible, luego les prendieron fuego. Carmen Gloria Quintana sobrevivió a las heridas con el 62 por ciento de su cuerpo quemado, pero el joven Rodrigo Rojas falleció producto de las heridas. De este modo se confirmaba la sentencia: “Allí donde queman libros terminan quemando personas”.
EL día 28 de marzo del ano 2006 un grupo de energúmenos en la ciudad argentina de Rosario, atacó con extrema violencia el bus en el que viajaba Mario Vargas Llosa, además de romper los cristales del bus el objetivo era, según las declaraciones de estos radicales, “quemar el bus con Vargas Llosa adentro”. Estos fascistas de izquierda no son representativos de la mayoría de la izquierda latinoamericana que defiende los valores como la tolerancia, la democracia y el respeto por las diferentes ideas. La izquierda latinoamericana, en su gran mayoría, respeta a Mario Vargas Llosa tanto como persona y como el magnifico escritor.
La prueba de aquello son las declaraciones de La Confederación General de Trabajadores del Perú ( CGTP), cuyo presidente Mario Huamán, ha señalado: “ el premio obtenido por Vargas Llosa es un justo reconocimiento a su carrera literaria y que las diferencias políticas no son problemas para reconocer la riqueza de la obra literaria”.
El poeta argentino, símbolo de la lucha de Derechos Humanos, Juan Gelman ha senalado: “ Creo que es un premio muy bien otorgado. Uno puede no estar de acuerdo con las posiciones políticas, como yo no lo estoy, pero esas ocupan poco lugar en la obra de Vargas Llosa.
El 11 de enero de este ano 2010 fue inaugurado en Chile el Museo de la Memoria y los Derechos Humanos. Mario Vargas Llosa fue uno de los invitados de honor a este evento. A él se le reconoce una legitimidad en materia de Derechos Humanos. Se le reconocen “credenciales democráticas”.
Son cientos los mensajes de apoyo y felicitaciones que ha recibido Vargas Llosa de personalidades de izquierda en América Latina, entonces me permito aclaración: Los y las democrátas que creemos tanto en la justicia social como en la libertad del individuo estamos de fiesta. Latinoamérica está de fiesta.
*Cita del escritor Heinrich Heine.
*Cita del escritor Heinrich Heine.
Jaime Penela es periodista y comunicador social
viernes, 5 de noviembre de 2010
9/11 Speglingar av ett universum: Mario Vargas LLosa.
9/11 Speglingar av ett universum: Mario Vargas LLosa.
Svenskt, peruanskt och spanskt perspektiv på Mario Vargas Llosas verk.
Genom att samla författare, kritiker, journalister, översättare och förläggare från Sverige, Peru och Spanien, utforskar Instituto Cervantes i Stockholm den starka resenären i Vargas Llosas verk. Under sex veckor, vid fyra tillfällen (9, 23, 30 november och 6 december) ges tolv perspektiv och tolv speglingar av författarens universum.Deltagare vid första rundabordssamtalet:
Gaspar Cano. Direktör för Instituto Cervantes i Berlin. Organisatör för Internationella Kongressen om Mario Vargas Llosa på Instituto Cervantes i Stockholm 2006.
Jorge Eduardo Benavides. peruansk författare som tillhör slutet av 1900-talets- och 2000-talets författargeneration.
Ulf Eriksson. svensk litteraturkritiker och författare
Första rundabordssamtaler
Tid: 18.30
Hörsalen Instituto Cervantes
domingo, 31 de octubre de 2010
viernes, 29 de octubre de 2010
Bilden av en hel kontinent
Bilden av en hel kontinent
När det gäller den latinamerikanska kulturen bör vi tala i termer av hybrid, rörelse och föränderlihet. Bilden av ett Latinamerika som enbart karakteriseras av fattigdom, elände och exotism är därför en fattig och framför allt ensidig beskrivning av en kontinent vars kulturer innefattar mycket mer.
Det är dessutom en beskrivning som gång på gång upprepas och förstärks, över hela det politiska spektrat, från höger till vänster.
Det är just i kulturen som vi bäst kan observera den mängd olikheter som existerar i Latinamerika. Den Latinamerikanska filmen är därför ett utmärkt studieobjekt för den som vill få en introduktion till denna enorma och varierande värld som den latinamerikanska kulturen är.
Jag tänker inte försöka sammanfatta den latinamerikanska filmens historia, men jag skulle vilja rekommendera mina tjugo latinamerikanska favoritfilmer genom tiderna.
När det gäller den latinamerikanska filmens historia kan vi inte tala om en jämn och enhetlig utveckling. Vi kan däremot observera olika perioder av likriktning som formar en gemenskap och en tradition. Det vi kallar den latinamerikanska filmens historia bör förstås som en historia som innefattar många olika erfarenheter snarare än en homogen upplevelse. Vi bör kanske därför snarare tala om ” de latinamerikanska filmernas historier”.
Med hjälp av filmerna som presenterar här, vill jag söka problematisera bilden av latinamerikansk kultur och film. Hur framställs Latinamerika i filmen? Varför framställs kontinenten som del gör? Hur påverkar detta vår uppfattning av Latinamerika?
1. ”Japón”, (México, 2002) av Carlos Reygadas.
2. ”Los Olvidados”, (México,1950), Luis Bunuel.
3. ”Memorias del sudesarrollo”, (Cuba, 1968), Tomás Gutiérrez Alea.
4. ”La ciudad y los perros”, (Perú, 1985), Francisco Lombardi.
5. ”Tangos, el exilio de Galdel”, (Argentina, 1985), Fernando Solanas.
6. ”El lado oscuro del corazón”, ( Argentina, 1992), Eliseo Subiela
7. ” El chacal de Nahueltoro”, (Chile, 1969, Miguel Littin.
8. ”Quién mató a la llamita blanca”, ( Bolivia, 2006), Rodrigo Bellot.
9. ”La teta asustada”, (Perú, 2009), Claudia Llosa.
10. ” La patagonia rebelde”, (Argentina, 1974), Héctor Olivera.
11. ”Yo, la peor de todas” (Argentina, 1990), María Luisa Bemberg.
12. ”Dios y el diablo en la tierra del sol”, (Brasil, 1963), Glauber Rocha.
13. ”Vidas secas”, (Brasil, 1963), Nelsón Pereira dos Santos.
14. ”El husar de la muerte”, (Chile, 1925), Pedro Sienna.
15. “La vendedora de rosas” (Colombia,1998), Víctor Gaviria.
16. ”Hombre mirando al sudeste”, (Argentina,1986), Eliseo Subiela.
17. ”El ángel exterminador”, (México, 1962), Luis Bunuel.
18. ” Tropa de élite”, (Brasil, 2007), José Padilha.
19. ”Lucía”, (Cuba, 1968), Humberto Solás.
20. ” El Topo” (Chile, 1970), Alejandro Jodorowsky.
miércoles, 20 de octubre de 2010
martes, 19 de octubre de 2010
Verklighet och fiktion i Mario Vargas Llosas verk
26/10 Juan Cruz: Verklighet och fiktion i Mario Vargas Llosas verk | ||
| Juan Cruz är journalist, författare och redaktör för den spanska tidningen El País. Han var tidigare direktör för det spanska bokförlaget Alfaguara. Den 26 oktober besöker han Instituto Cervantes och berättar om Mario Vargas Llosas litterära verk. Juan Cruz är sedan länge nära vän och kollega med Mario Vargas Llosa, Nobelpriset i litteratur 2010. Tid: 18:30 Hörsalen Instituto Cervantes |
lunes, 18 de octubre de 2010
Hugo Chávez es el presidente más "freak" de Latinoamérica.
Quién puede dudar del sentido solidario del presidente de Venezuela Hugo Chávez.
Ahora ha solidarizado con el régimen de China y ha acusado de "contrarevolucionario" al Premio Nobel de la Paz 2010 Liu Xiaobo, preso político y activista de Derechos Humanos.
No hace tanto tiempo que Chávez se había despachado una de las suyas que parecía insuperable, me refiero cuando elogió al ex dictador Ugandés Idi Amin, llamandolo "nacionalista y patriota", pero su defensa del régimen Chino es definitivamente sobresaliente.
El companero Evo Morales desde hace ya algún tiempo disputa con Chávez la categoría "presidente freak", sin embargo, sus esfuerzos son todavía insuficientes. Morales ha dado, además del incidente del "pollo y los homosexuales", mucho material para la sección "Presidentes freak". Ultimamente se dedica a dar patadas en los testiculos a los rivales deportivos. !Qué Grande Evo!
Al companero Hugo Chávez lo podrán acusar de todo tipo de cosas, justa o injustamente, pero seamos sinceros: Hugo Chávez es el presidente más "freak" de Latinoamérica.
Ahora ha solidarizado con el régimen de China y ha acusado de "contrarevolucionario" al Premio Nobel de la Paz 2010 Liu Xiaobo, preso político y activista de Derechos Humanos.
No hace tanto tiempo que Chávez se había despachado una de las suyas que parecía insuperable, me refiero cuando elogió al ex dictador Ugandés Idi Amin, llamandolo "nacionalista y patriota", pero su defensa del régimen Chino es definitivamente sobresaliente.
El companero Evo Morales desde hace ya algún tiempo disputa con Chávez la categoría "presidente freak", sin embargo, sus esfuerzos son todavía insuficientes. Morales ha dado, además del incidente del "pollo y los homosexuales", mucho material para la sección "Presidentes freak". Ultimamente se dedica a dar patadas en los testiculos a los rivales deportivos. !Qué Grande Evo!
Al companero Hugo Chávez lo podrán acusar de todo tipo de cosas, justa o injustamente, pero seamos sinceros: Hugo Chávez es el presidente más "freak" de Latinoamérica.
domingo, 17 de octubre de 2010
"Joaquin Lavín, f.d. kandidat för det högerextrema partie med Fidel"
Medan vi ändå håller på att kritisera Mario Vargas Llosas stöd till den chilenska högerkandidaten Sebastian Pineras valkampanj, tillåter jag mig att klargöra följande.
Enligt min mening kanske var det fel av Vargas Llosa att stödja högerkandidaten i Chile, i synnerhet som Pinera fortfarande inte har en tillräcklig "demokratisk trovärdighet". Med det menar jag att Pinera ännu inte med styrka har fördömt militärdiktaturen i Chile. Han har inte förkastat det auktoritära arvet efter Pinochet. I den meningen håller jag med om kritiken mot Vargas Llosa.
Jag vill dock säga något annat: i presidentkampanjen år 2000 lyckades den chilenska högern få 48 procent av rösterna med en mycket värre kandidat än Sebastian Pinera. Joaquin Lavín, f.d. kandidat för det högerextrema partiet UDI, fick ett stort stöd. Den konservativa Lavín är fortfarande medlem av Opus Dei, sekten av religiösa fanatiker på yttersta högerkanten.
I februari 2002 reste högerns mest härskne kandidat Joaquin Lavin på officiellt besök till Havanna för ett möte med Fidel Castro själv i el Palacio de la Revolución. Kamrat Fidel hade bara stöttande ord att säga till Lavín och uppmuntrade honom att fortsätta sitt arbete. Lavin var nöjd och tänkte att denna nära kontakt med Fidel skulle ge honom de röster från vänster som han saknade för en seger i kommande val.
Extremhögerns Joaquin Lavín promenerade runt i Havanna, han fotograferades brett leende med Fidel och placerade till och med en blomsterkrans vid Salvador Allendes monument tillsammans med borgmästaren i Havanna. Fidel ville förbättra sina förbindelser med Chile och tänkte att Lavín kunde få vinna nästa val. Han ville också "hämnas" den likgiltighet som regeringskoalitionen visat honom. I detta fall handlade kamrat kommendant som alla politiker: pragmatiskt.
Så jag ställer denna fråga: bör Fidel Castro dömas till helvetets plågor för hans stöd till den chilenska högerkandidaten i nämnda val?
Kamrater, politik är full av skit och hyckleri. Därför föredrar jag att fokusera min uppmärksamhet på konsten och kulturen, där möter jag i alla fall mer frihet och tolerans.
Enligt min mening kanske var det fel av Vargas Llosa att stödja högerkandidaten i Chile, i synnerhet som Pinera fortfarande inte har en tillräcklig "demokratisk trovärdighet". Med det menar jag att Pinera ännu inte med styrka har fördömt militärdiktaturen i Chile. Han har inte förkastat det auktoritära arvet efter Pinochet. I den meningen håller jag med om kritiken mot Vargas Llosa.
Jag vill dock säga något annat: i presidentkampanjen år 2000 lyckades den chilenska högern få 48 procent av rösterna med en mycket värre kandidat än Sebastian Pinera. Joaquin Lavín, f.d. kandidat för det högerextrema partiet UDI, fick ett stort stöd. Den konservativa Lavín är fortfarande medlem av Opus Dei, sekten av religiösa fanatiker på yttersta högerkanten.
I februari 2002 reste högerns mest härskne kandidat Joaquin Lavin på officiellt besök till Havanna för ett möte med Fidel Castro själv i el Palacio de la Revolución. Kamrat Fidel hade bara stöttande ord att säga till Lavín och uppmuntrade honom att fortsätta sitt arbete. Lavin var nöjd och tänkte att denna nära kontakt med Fidel skulle ge honom de röster från vänster som han saknade för en seger i kommande val.
Extremhögerns Joaquin Lavín promenerade runt i Havanna, han fotograferades brett leende med Fidel och placerade till och med en blomsterkrans vid Salvador Allendes monument tillsammans med borgmästaren i Havanna. Fidel ville förbättra sina förbindelser med Chile och tänkte att Lavín kunde få vinna nästa val. Han ville också "hämnas" den likgiltighet som regeringskoalitionen visat honom. I detta fall handlade kamrat kommendant som alla politiker: pragmatiskt.
Så jag ställer denna fråga: bör Fidel Castro dömas till helvetets plågor för hans stöd till den chilenska högerkandidaten i nämnda val?
Kamrater, politik är full av skit och hyckleri. Därför föredrar jag att fokusera min uppmärksamhet på konsten och kulturen, där möter jag i alla fall mer frihet och tolerans.
domingo, 10 de octubre de 2010
"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor"
"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor"
(Heinrich Heine)
(Heinrich Heine)
Alla som har ett socialt, kulturellt eller politiskt intresse för Latinamerika borde läsa Gabriela Mistral, Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Miguel Angel Asturias, Pablo Neruda och Octavio Paz. Det är våra nobelpristagare i litteratur. Vad är det som är konstigt med det?
Den senaste latinamerikanska nobelpristagaren är en enastående författare. Mario Vargas Llosa har politiska åsikter som jag inte delar men hans litteratur är fantastisk. Hans verk kretsar inte kring ideologi eller propaganda, de handlar om livet och människan på ett mycket mer komplext sätt än så. Vargas Llosa kan som ingen annan skildra personligheter och livsöden på ett sätt som gör att man känner empati och identifikation. Det är helt absurt att klistra på en ideologisk vinkel på hans litterära verk.
Det är i litteraturen – snarare än i journalistiken eller sociologin – som historien om vårt gemensamma samhälle har tolkats och omtolkats. Det är litteraturen som har brutit de auktoritära regimernas censur. Genom litteraturen har avancerade och progressiva idéer fått spridning.
Tycker ni inte att det skulle vara dumt om jag inledde en kampanj för att smutskasta den argentinska författaren Jorge Luis Borges på grund av att han sympatiserade med högern? Borges var konservativ och stödde militärdiktaturer, han träffade till och med Pinochet. Ändå är han kanske den allra bästa latinamerikanska författaren någonsin. Skulle det inte vara korkat att starta en kampanj mot den här författaren?
För 3-4 år sedan när Vargas Llosa besökte Stockholm, försökte en grupp vänsteraktivister sabotera hans besök med det enkla argumentet att de inte delade hans politiska tankar.
Den manikeism med vilken man kritiserar Mario Vargas Llosa, är baserad på falska argument som är lätta att bryta ned. Mario Vargas Llosa har aldrig stött en militärdiktatur. Att försöka skapa denna association är ingen annat är lögn och manipulation av information. Det är pinsamt att se med vilken närsynthet kritiken formuleras och sorgligt att den dessutom är skriven ur hat och ond tro.
Mario Vargas Llosa har berikat den peruanska och den latinamerikanska kulturen. Som alla våra stora skapare har han för alltid förändrat den stora gemenskap som förenar oss och med vilket vi identifierar oss: det spanska språket.
viernes, 8 de octubre de 2010
Mario Vargas Llosa
Vi skulle till exempel kunna ta kontakt med det peruanska kollektivet i Sverige och höra efter vilka aktiviteter de kommer att organisera för att fira att Peru har mottagit nobelpriset.
miércoles, 29 de septiembre de 2010
Presentation
Jag har studerat journalistik och kommunikation och arbetat med radio och tidskrifter. Jag har ett passionerat intresse för film och litteratur och har organiserat studiecirklar och filmvisningar kring temat ”stereotyper och klichéer om det latinamerikanska”. Den här bloggen är mitt forum för analys och kommentar av sociala, politiska och kulturella tendenser i det samtida Latinamerika.
Mitt namn är Jaime Penela och jag kommer från Santiago de Chile. Jag bor i Stockholm sedan fem år. Jag älskar Stockholm och är en entusiastisk anhängare av denna stad.
En av de saker jag är stoltast över i livet är att jag var aktiv och engagerad i kampen mot Pinochets diktatur. Jag är glad över att kunna se mina barn i ögonen och säga ”Jag gjorde det, jag var där, jag stod i frontlinjen”.
När vi var barn sa de till oss i skolan att blandningen av våra mapucheförfäder och de spanska soldaterna skapade en ”militär människoras”: den chilenska rasen, i det ”mest organiserade och arbetssamma” landet i Latinamerika. Vi var ”Sydamerikas engelsmän”. För mig fick den militära nationalismen och statskulten som resultat att jag blev övertygad antirasist, antichauvinist och motståndare till all form av militarism.
Jag avskyr nationalism och jag känner mig på djupet som latinamerikan, eller ”sudaca”, som man brukar säga på spanska. Den latinamerikanska identiteten är ingen tvångströja, den är full av möjligheter som varje individ kan välja att forma sig själv utifrån. Att vara latinamerikan är en utgångspunkt, inte något statiskt.
Min generation blev inte bara tvungen att kämpa mot de högerkonservativa, utan också mot de i vänstern som tyckte att jazz och rock inte var ”vår musik” och att den bara var en negativ influens från den nordamerikanska imperialismen. Eller mot dem som ansåg att en sång för våren var borgerlig.
Jag studerade först social kommunikation och det var då min fascination för film föddes. I en film av François Truffaut, ”Vilden” från 1969, fann jag den allra vackraste definitionen av vad som gör oss till människor: förmågan att känna igen och göra motstånd mot orättvisan. Jag vill leva i ett samhälle där livet är fritt för individen och rättvist för alla.
Medan de gamla maxisterna fick sendrag av att stå med knytnäven uppsträckt i så många år och sedan Berlinmuren fallit, upptäckte min generation feminismen och de sexuella minoriteternas rättigheter. Vi ifrågasatte allt. Från myten om macho-marxisten till mekanismerna av makt och dominans i dagens samhällen, de som varje dag blir mer komplexa.
Jag tillhör en tradition av demokratisk vänster, men jag är inte bunden av den. Jag tror inte nödvändigtvis att problemen är svartvita. Jag inspireras av Albert Camus idéer om att humanismen borde stå i centrum i politiken.
Min passion för litteratur, speciellt för den latinamerikanska, är typisk för en hel generation latinamerikaner. Vi tog politiskt avstamp i den magiska realismen och har sedan sökt vidare efter nya horisonter. Stendhal definierade romanen som speglarna i vilka latinamerikanerna kunde se sina ansikten.
Suscribirse a:
Entradas (Atom)
