Presentation

Jag har studerat journalistik och kommunikation och arbetat med radio och tidskrifter. Jag har ett passionerat intresse för film och litteratur och har organiserat studiecirklar och filmvisningar kring temat ”stereotyper och klichéer om det latinamerikanska”. Den här bloggen är mitt forum för analys och kommentar av sociala, politiska och kulturella tendenser i det samtida Latinamerika.

Mitt namn är Jaime Penela och jag kommer från Santiago de Chile. Jag bor i Stockholm sedan fem år. Jag älskar Stockholm och är en entusiastisk anhängare av denna stad.

En av de saker jag är stoltast över i livet är att jag var aktiv och engagerad i kampen mot Pinochets diktatur. Jag är glad över att kunna se mina barn i ögonen och säga ”Jag gjorde det, jag var där, jag stod i frontlinjen”.

När vi var barn sa de till oss i skolan att blandningen av våra mapucheförfäder och de spanska soldaterna skapade en ”militär människoras”: den chilenska rasen, i det ”mest organiserade och arbetssamma” landet i Latinamerika. Vi var ”Sydamerikas engelsmän”. För mig fick den militära nationalismen och statskulten som resultat att jag blev övertygad antirasist, antichauvinist och motståndare till all form av militarism.

Jag avskyr nationalism och jag känner mig på djupet som latinamerikan, eller ”sudaca”, som man brukar säga på spanska. Den latinamerikanska identiteten är ingen tvångströja, den är full av möjligheter som varje individ kan välja att forma sig själv utifrån. Att vara latinamerikan är en utgångspunkt, inte något statiskt.

Min generation blev inte bara tvungen att kämpa mot de högerkonservativa, utan också mot de i vänstern som tyckte att jazz och rock inte var ”vår musik” och att den bara var en negativ influens från den nordamerikanska imperialismen. Eller mot dem som ansåg att en sång för våren var borgerlig.

Jag studerade först social kommunikation och det var då min fascination för film föddes. I en film av François Truffaut, ”Vilden” från 1969, fann jag den allra vackraste definitionen av vad som gör oss till människor: förmågan att känna igen och göra motstånd mot orättvisan. Jag vill leva i ett samhälle där livet är fritt för individen och rättvist för alla.

Medan de gamla maxisterna fick sendrag av att stå med knytnäven uppsträckt i så många år och sedan Berlinmuren fallit, upptäckte min generation feminismen och de sexuella minoriteternas rättigheter. Vi ifrågasatte allt. Från myten om macho-marxisten till mekanismerna av makt och dominans i dagens samhällen, de som varje dag blir mer komplexa.

Jag tillhör en tradition av demokratisk vänster, men jag är inte bunden av den. Jag tror inte nödvändigtvis att problemen är svartvita. Jag inspireras av Albert Camus idéer om att humanismen borde stå i centrum i politiken.

Min passion för litteratur, speciellt för den latinamerikanska, är typisk för en hel generation latinamerikaner. Vi tog politiskt avstamp i den magiska realismen och har sedan sökt vidare efter nya horisonter. Stendhal definierade romanen som speglarna i vilka latinamerikanerna kunde se sina ansikten.