Pachamamismen radikaliseras: den sista utopin i
anderna
Av Jaime Penela
Charles
Darwin besökte Eldslandet år 1834. I sin dagbok, som
omnämns i ”Om arternas uppkomst” (1859), beskrev han med beundran hur varma och
humana de mänskliga relationerna var bland Patagoniens indianer. Utifrån denna
upplevelse frågar sig Darwin hur det är möjligt att samma personer, som inom
sin egen grupp visar så mycket medmänsklighet, kan vara så grymma mot fångar
från andra indianfolk. Isin dagbok beskriver han hur människorna han träffade i
Patagonien gav krigsfångar som leksaker till barnen, som de kunde ha att skära
av öron och andra kroppsdelar från.
“Lika
barn leka bäst”
“Quién
a los suyos se parece, honra merece”Gammalt
ordspråk
Olika ursprungsfolk utgör ungefär
åtta procent av befolkningen i
Latinamerika och är i huvudsak koncentrerad till fem länder;
Mexiko, Guatemala, Bolivia, Peru och Ecuador. Det finns omkring
fyrtio miljoner indianer i Latinamerika, varav ungefär hälften
talar ett eget språk. Andelen ursprungsfolk varierar mycket från
land till land, i Bolivia utgör de ungefär 55 procent av
befolkningen, i Colombia tre procent, i Chile sju procent, i
Brasilien tre procent och i Argentina en procent. I Kuba och i
Uruguay finns det ingen ursprungsbefolkning kvar.
Ursprungsbefolkningarna har historiskt
marginaliserats och diskriminerats, och indianerna har genom
historien blivit tilldelade olika symboliska roller i
relation till de dominerande kreolska samhällena. De
latinamerikanska republikerna har iscensatt mängder av olika
politiska integrationsprojekt med syftet att
inlemma ursprungsbefolkningen i samhället.
I Mexiko introducerade filosofen José
Vasconcelos år 1925, konceptet ”den kosmiska rasen"
som han definierade som "en syntes, integrerad, definitiv, en
matris i form av en femte ras som representerar och innehåller alla
tidigare fysiska och psykiska egenskaper hos afrikaner, indianer,
mongoler och vita.” Denna ras skulle vara skapad
av en ”sammansatt intelligens, med påbrå av alla folkslag
på jorden, och därmed vara mer kapabel till ett äkta faderskap med
en universell vision ...”
José Vasconcelos idéer blev ledande i
den mexikanska statens politik för att assimilera och integrera
ursprungsfolken. Han blev den mexikanska revolutionens
utbildningsminister och organiserade en ”fredsarmé” av tusentals
lärare på landsbygden som skulle bringa
kultur och kunskap till indianbyarna och bondesamhällena
i Mexiko under första hälften av 1900-talet.
I Ecuador, Peru och Bolivia lyckades
inte staten och den dominerande eliten genomföra några
framgångsrika integrationsprojekt
Pachamamismen radikaliseras
"De
som kan få dig att tro på absurda ting kan också få dig att begå
grymma handlingar".
Voltaire
Under
de senaste åren har den andinska regionen bevittnat flera
politiska, sociala och kulturella fenomen som har att göra med
uppkomsten av en identitetscentrerad ideologi, ”pachamamismen”,
med rasistiska, radikala och extrema politiska uttryck.
Den slags indigenism
som var dominerande fram till
sjuttiotalet, var kopplad till ett vänsterorienterat tankesätt med
band till den socialistiska revolutionen, som placerade samhällets
moderniseringen i centrum. Denna diskurs sammanfattas i texterna av
den peruanska statsvetaren José
Carlos Mariátegui - även
känd som ”Latinamerikas Gramsci” - och hos författaren Manuel
Scorza.
I motsats till denna rörelse, strävar
den samtida pachamamismen bakåt. I pachamamismens diskurs finns en
utopisk tanke om att återvända till det ursprungliga, till det
förlorade paradiset.
En annan framträdande aspekt är att
pachamamismen lägger stor vikt vid själva rasidentiteten.
Tillhörigheten till den ”indianska rasen” är centralt i
diskursen. Det märks i besattheten av att ständigt särskilja
människor i olika kategorier: vita, svarta, mestiser och
ursprungsfolk.
Pachamamismens utopiska idé om att
bygga ett nytt ursprungsfolkssamhälle, illustrerar hur ideologin
betraktas som den enda verkliga sanningen och den sanna meningen med
livet. Pachamamismens ideologi kräver ett totalt engagemang från
medlemmar och ger inte utrymme för kritik.
Enligt
pachamamismens ideologi har Moder Jord ett symbiotiskt förhållande
till alla levande varelser, som går långt över kretslopp och
ekosystem. Enligt Bolivias president Evo Morales är det just på
grund av denna religiösa kopplingen mellan allt levande på jorden,
som neoliberalt styrda länder blir bestraffade av Moder Jord i form
av exempelvis jordbävningar och andra naturkatastrofer.
Bara en minoritet
av alla som tillhör ett ursprungsfolk är politiskt aktiva. Och
pachamamismen utgör bara en liten del av ursprungsfolkens aktivism.
Man kan säga att
pachamamismen för de mest marginaliserade indianerna fungerar som en
medicin mot de största farhågorna i det moderna samhället.
Evo Morales använder den ibland
och lämnar den ibland, beroende på vad som passar honom politiskt
för tillfället.
Många
av dem som anklagar Morales för att vara en "vit man förklädd
till indian" har inspirerats av Fausto Reinaga, ideologen bakom
pachamamismens mest extrema visioner. Bland dem finns exempelvis den
paramilitära gruppen Los Poncho Rojos och Felipe Quispe, ledare för
det etnoradikala partiet Pachakuti. I Peru har vi etnocaceristerna,
la Coordinadora Indígena CAOI, och ett stort antal små
bonderörelser och fackföreningar vars politiska vision sammanfattas
i tidskriften Pukara.
Men det finns också andra
mer moderata aktivister i den latinamerikanska
ursprungsfolksrörelsen. Fokus för dessa mer professionaliserade och
globaliserade aktivister har i första hand varit på att aktivera
internationella rättsliga mekanismer i syfte att värna respekten
för och skyddet av ursprungsfolks och minoriteters rättigheter.
Bland dessa aktivister som till skillnad från pachamamisterna är
öppna för dialog och förhandling, finns bland andra
nobelpristagaren Rigoberta Menchu och mapucheledaren Huilcamán
Aucán.
Den
bolivianska upplagan av Le monde diplomatique, publicerade i början
av 2010 en serie artiklar som inleddes med en text av Pablo Stefanomi
som hade rubriken ”Vart för oss pachamamismen?”. Den handlade
om just detta, vad pachamamismen fyller för funktion i det
bolivianska samhället, och blev hårt kritiserad av pachamamisterna.
Artikelförfattarna menade att medan pachamamisternas diskurs syftar
till att ge stöd åt de indiska massorna, finns inget politiskt
program som går att applicera på verkligheten, eller som skulle
vara möjligt att använda i regeringens arbete.
Pachamamisternas
diskurs, menade artikelförfattarna, används för att upprätthålla
en atmosfär av politisk konfrontation i Bolivia, och därmed undvika
att se och hantera de interna problemen i regeringen och den egna
gruppen. Genom att måla upp ”fienden” som roten till allt ont,
slipper pachamamisterna själva att ta i tu med det som är
problematiskt – och det leder i förlängningen till att problemen
består och att talet om rättvisa och upprättelse mest blir tomma
ord.
Denna
extrema diskurs, baserad på stolthet över den ursprungliga rasen,
kan sammanfattas i Evo Morales ord: Pachamama eller döden!
"Vi har redan haft den där diskussionen på sjuttiotalet"
Amauta,
aymaraledaren jag
träffade i Puno, är
en kännare av Perus
och den andinska regionens historia. Han avvisar kategoriskt idén om
att Andernas indianer skulle ha blivit rasistiska och
nationalistiska, men han oroas av det hatiska språkbruk som många
organisationer har anammat. ”Jag hörde den här diskussionen
första gången när Cortazar och Arguedas grälade, men nu är den
mer aktuell än någonsin”, säger han.
Grälet
som Amauta syftar på, började i maj 1967,
när den argentinske författaren Julio Cortázar lät publicera ett
brev i den kubanska tidskriften Casa de las Américas.
I brevet skrev
Cortázar att han tack vare sin självvalda exil i Paris lyckats
finna ”det latinamerikanskas sanna rötter”. Han avfärdade
”tellurismen”
och allt som kunde kopplas till den upprymda lokalpatriotism som har
sitt centrum i etnologiska och folkliga traditioner.
Med ”tellurism”
åsyftas en kult till marken där man är född. Pachamamismen är en
form av tellurism. Cortázar menade att det
telluriska tankesättet fungerar som byggmaterial för de
nationalistiska och rasistiska
föreställningar i sin värsta form.
Det
dröjde inte länge förrän den peruanske författaren och
indigenistan José María Arguedas reagerade och förargat
anklagade Cortázar för att vara en eurocentrisk yrkesförfattare,
det vill säga någon som skriver endast för pengarna.
Cortázar gick
till motangrepp genom att påstå att ”tellurismen är trångsynt”
och anklaga dess anhängare för att ”ha mindervärdighetskomplex”.
Han sa att de var ”lydiga regionalister” och att deras musik
”börjar och slutar med de fem strängarna på en quena”.
År 2010 hamnade
det telluriska tankesättet åter i fokus, när Le Monde Diplomatique
i Bolivia publicerade artiklarna som kritiserade pachamamismen.
Artikelserien gav upphov till en intressant kontrovers. Pablo
Stefanomis fick ta emot kritik och hot, inte bara för att ha
ifrågasatt och granskat indianrörelsens diskurs om ”det goda
livet” och tanken om att ursprungsfolk skulle ha en godhjärtad
själ av naturen, utan även för att gå emot de progressiva
mediernas självcensur, som tidigare hindrat journalister från att
kritisera den pachamamistiska diskursen i indianrörelsen.
Amauta
säger att han vid sin höga ålder har tröttnat på den hetsiga
polemiken, från båda sidor. Vid hans ålder har han sett alltför
många populistiska ledare misslyckas och ytterligare utarmat hans
land. Ändå vilar han inte ens en dag om året. Han är en man som
inte förlorar hoppet om att indianerna kommer att förbättra sina
liv, återta sin kultur, sitt språk och sina rättigheter utan att
behöva utlysa en ny auktoritär utopi.
Att
karikatyrisera en grupp är att ta ifrån dem sin mänsklighet
I Västvärlden får indianen ofta spela rollen av den oskyldiga och godhjärtade vilden. Europa har en manikeistisk syn på ursprungsfolk, en ytlig och dualistisk bild där allt sorteras in i gott och ont, svart och vitt, och där det inte finns utrymme för nyanser.
I Västvärlden får indianen ofta spela rollen av den oskyldiga och godhjärtade vilden. Europa har en manikeistisk syn på ursprungsfolk, en ytlig och dualistisk bild där allt sorteras in i gott och ont, svart och vitt, och där det inte finns utrymme för nyanser.
Den vite urbane
mannen lider av en längtan tillbaka till ett förlorat paradis, en
värld där människorna lever i fred och harmoni med naturen. I
Latinamerikas fall är det ursprungsfolken som intar denna plats –
indianen förkroppsligar själens godhet. Den skuldtyngda europén i
sin naiva vision, förlöjligar det indianska som något utan fel och
brister, som en del av naturens skönhet. På det sättet tar man
ifrån personer sin individuella identitet och gör dem till en
representant för en exotistisk idé om ”den andre”.
Indianen görs
till ett objekt för en utopisk fantasi:
en ekologisk socialist med mystiska parfymer. Men det är inte så
många av de urbana européerna, de som med progressiv
trendkänslighet motsätter sig den spanska brutaliteten att fäktas
med tjurar inför jublande folkmassor, som har hört talas om
yawarfesten som firas hos Perus indianer – ännu mer brutal än den
spanska tjurfesten.
Europeiska
solidaritetsorganisationer och biståndsarbetare föredrar många
gånger denna idealiserade idé om indianen och förlorar
på det sättet all analytisk klarhet.
De inser inte att denna idealbild av ”indianen” inte är
ursprungsfolkens egen självbild, utan kommer från européer som
använder ideologin för att representera sig själv och sina
intressen.
I Europa är bilden av den latinamerikanska verkligheten präglad av Walt Disney och Hollywood. Om Latinamerika på sextiotalet representerade drömmen om en röd gryning och attraktiva skäggiga revolutionärer, är dagens utopiska landskap mer i linje med Avatar: färgglada ponchos och traditionellt hantverk i en pose av visdom och mystik.
”Indianen
är nyckfull, såväl när han attackerar som när han flyr” (John
Wayne)
De gamla västernfilmerna kan användas
som lektioner i rasism. Indianen gestaltades som en vilde, som en
fara för utvecklingen och ett sexuellt hot mot den vita kvinnan. Det
är denna syn på indianen som ligger bakom John Fords stora film
”Förföljarna” (1956) där John Wayne uttryckte den berömda
frasen ”Indianen är nyckfull, såväl när han attackerar som när
han flyr”.
Hollywood är en dynamisk bransch som
fångar upp och sätter trender och som dragit fördel av de
kulturella tendenserna inom varje epok. Från att endast ha talat om
”vilden” övergick man till ”den ädle vilden” för att
numera använda sig av ”det goda livet”.
Evo Morales och hans
fantasier om prinsessan Neytiri
Förra året gick Bolivias
president Evo Morales på bio för att se Hollywoodrullen
Avatar. Storfilmen förförde Evo Morales och efter att ha
sett filmen sa den bolivianske presidenten att han som urinvånare
känner sig helt identifierad med utomjordingarna Na`vi-folkets kamp
mot människorna. Han tyckte att James Camerons film är ”en djup
skildring av motståndet mot kapitalismen och kampen för att
försvara Moder Jord”.
Vad är det i Avatar som har framkallat
denna försoning mellan Hollywood och de latinamerikanska
ursprungsbefolkningarnas politiska organisationer?
Förutom de imponerande 3D-effekterna
och skildringen av en främmande värld som indianer kan identifiera
sig med, har Avatar inte mycket mer att erbjuda. Det är den
superkommersiella filmens klassiska berättelse, om en hjälte med
ledaregenskaper som genomgår en personlighetsutveckling till förmån
för de svaga, och som efter de sedvanliga striderna uppnår seger
och belöning i form av den älskade kvinnan, prinsessan Neytiri. Det
är estetiken som är tilltalande i Avatar snarare än handlingen och
ibland liknar det mer ett videospel än en film.
Intrigen i Avatar har använts
hundratals gånger i filmindustrin. Den följer i ledet efter ”Dansar
med Vargar” av Kevin Costner, ”Pocahontas” av Mike Gabriel,
”Den siste mohikanen” av Michael Mann och ”The New World” av
Malick Terrense. Om man jämför handlingen i Avatar med Miyasakis
film om prinsessan Nausicaä
från 1984, är likheterna
slående.
Avatar
handlar i stor utsträckning om att förstärka de stereotyper
av ursprungsfolk som cirkulerar i dag: den oförstörda vilden med en
ädel själ i nära kontakt med naturen. Många av dessa stereotyper
återfinns i den politiska diskursen hos ”progressiva”
organisationer och medier.
Vad är det då i Avatar som förför
Evo Morales och så många naturvänner? Onekligen är det en
estetiskt tilltalande film, särskilt vackra är Na`vi-folkets långa,
slanka kroppar. Den tilltalar oss för att vi tycker om historien om
de svagas seger över de starka. För att den berättar om naturens
triumf över tekniken. För att ursprungsfolk skildras som en del av
naturen, en dekor i landskapet.
Både Morales, du
och jag har redan hört den här berättelsen hundra gånger. Vi
tycker om den för att den bekräftar samma illusion som vi redan
har, om en individuell hjälte som kämpar för rättvisan och
tillslut lyckas vinna över det onda. Den enda skillnaden är att
Hollywood denna gång har placerat ursprungsfolken på de godas
plats.
Indianer och natur i filmens värld
När Evo Morales fick frågan om vad
han tyckte om Avatar, svarade han att det var den bästa film han
någonsin hade sett. Han sa också att han bara hade varit på bio
tre gånger i livet. Första gången för att se en film om den
brasilianske fotbollskungen Pelé, en andra gång för att se en
propagandafilm om honom själv, Evo Pueblo, och så nu, Avatar.
Här följer en lista på tio
oundgängliga filmer för den som är intresserad av hur naturen och
ursprungsfolken, det naturliga och det indianska, porträtterats och
representerats i kulturindustrin.
1. Vägvisaren (1975), Akira Kurosawa.
Denna film är ett mästerverk. Vägvisaren har inget att göra med Latinamerika, den är baserad på Vladimir Arsenyevs bok från 1923 om en gammal jägare som lever i en djup relation med skogen, från vilken han har hämtat all sin visdom. Boken, som är en rysk klassiker, skildrar med stor skicklighet diskursen om Naturen som Gud.
2. Aguirre - Guds vrede (1975), Werner Herzog.
I alla tider har det berättats historier om européer som reser till Amerika på jakt efter El Dorado, symboliskt eller bokstavligen. I sitt viktigaste verk berättar Herzog historien om Aguirre, den spanska soldaten som reser till peruanska Amazonas för att söka efter den gyllene staden. Även Fitzcarraldo (1982) av samma regissör spelades in i den peruanska djungeln.
3. Madeinusa (2006), Claudia Llosa.
I den här filmen ger Claudia Llosa oss en intim skildring av den förtryckande patriarkala miljö som många ursprungsfolkskvinnor möter i vardagen, särskilt på landsbygden.
4. Faustas pärlor (2009), Claudia Llosa
1. Vägvisaren (1975), Akira Kurosawa.
Denna film är ett mästerverk. Vägvisaren har inget att göra med Latinamerika, den är baserad på Vladimir Arsenyevs bok från 1923 om en gammal jägare som lever i en djup relation med skogen, från vilken han har hämtat all sin visdom. Boken, som är en rysk klassiker, skildrar med stor skicklighet diskursen om Naturen som Gud.
2. Aguirre - Guds vrede (1975), Werner Herzog.
I alla tider har det berättats historier om européer som reser till Amerika på jakt efter El Dorado, symboliskt eller bokstavligen. I sitt viktigaste verk berättar Herzog historien om Aguirre, den spanska soldaten som reser till peruanska Amazonas för att söka efter den gyllene staden. Även Fitzcarraldo (1982) av samma regissör spelades in i den peruanska djungeln.
3. Madeinusa (2006), Claudia Llosa.
I den här filmen ger Claudia Llosa oss en intim skildring av den förtryckande patriarkala miljö som många ursprungsfolkskvinnor möter i vardagen, särskilt på landsbygden.
4. Faustas pärlor (2009), Claudia Llosa
Faustas pärlor vann Guldbjörnen för
bästa film vid Berlins filmfestival. Filmen handlar om
konsekvenserna av det sexuella våld som kvinnor från
ursprungsfolken drabbades av i Peru under åren av terrorism.
5. También la lluvia (2010), Iciar
Bollain
Att det går att tänka på kolonialt vis år 2000 lika väl som år 1492, är temat för denna intelligenta film som lyckligtvis undviker att falla i kliché- och propagandafällan. También la lluvia handlar om en filmregissör som ska spela in en film om erövringen av Amerika, men som hamnar mitt i det ”vattenkrig” som ägde rum i Bolivianska Cochabamba under de första månaderna av år 2000.
6. Quién mató a la llamita blanca? (2006), Rodrigo Bellott
Denna intressanta komedi driver med några av de mest inrotade fördomarna om både ursprungsfolk och andra grupper i det bolivianska samhället. Jacinto och Domitila är en sorts indianska Natural Born Killers som reser runt i det samtida Bolivia.
Att det går att tänka på kolonialt vis år 2000 lika väl som år 1492, är temat för denna intelligenta film som lyckligtvis undviker att falla i kliché- och propagandafällan. También la lluvia handlar om en filmregissör som ska spela in en film om erövringen av Amerika, men som hamnar mitt i det ”vattenkrig” som ägde rum i Bolivianska Cochabamba under de första månaderna av år 2000.
6. Quién mató a la llamita blanca? (2006), Rodrigo Bellott
Denna intressanta komedi driver med några av de mest inrotade fördomarna om både ursprungsfolk och andra grupper i det bolivianska samhället. Jacinto och Domitila är en sorts indianska Natural Born Killers som reser runt i det samtida Bolivia.
7. Apocalypto
(2006), Mel Gibson.
Denna äventyrliga och dramatiska actionfilm tar sin utgångspunkt i en konfrontation mellan två olika idéer om ursprungsfolk. En grupp naturliga indianer som lever i harmoni i den djupa djungeln, ställs mot de urbana vildar som bygger imperier och utövar människooffer.
Denna äventyrliga och dramatiska actionfilm tar sin utgångspunkt i en konfrontation mellan två olika idéer om ursprungsfolk. En grupp naturliga indianer som lever i harmoni i den djupa djungeln, ställs mot de urbana vildar som bygger imperier och utövar människooffer.
8.
The Other
Conquest
(1998), Salvador Carrasco.
Denna film handlar
om de spanska katolska missionärernas försök att omvända
ursprungsbefolkningen i Mexiko till kristendom. Den handlar om de
traumatiska effekterna som en krock mellan så olika kulturella idéer
förde med sig, men som ändå slutade med en synkretism
mellan
ursprungsfokens religioner och katolicismen.
9.
Bajo la piel (1996), Francisco
Lombardi
Denna film är en
strålande thriller som handlar om en serie mord i på landsbygden,
som har det gemensamt att de har exakt kopierat blodiga metoder från
Mochekulturen. En
polis försöker lösa mysteriet med hjälp av en arkeolog och en
patolog.
Det här är den
ultimata filmen om relationen mellan naturen och mänskligheten.
Andarna i det medeltida Japan försvarar skogen mot
människorna, i en film som dom verkligen lyckas ena handling och
form till ett unikt filmkonstverk. Missa inte!