Konferensen i Instituto Cervantes om Mario Vargas Llosa.

Comunidad Peruana en Estocolmo celebra el Premio Nobel

minority report

Bilden av en hel kontinent

Bilden av en hel kontinent

När det gäller den latinamerikanska kulturen bör vi tala i termer av hybrid, rörelse och föränderlihet. Bilden av ett Latinamerika som enbart karakteriseras av fattigdom, elände och exotism är därför en fattig och framför allt ensidig beskrivning av en kontinent vars kulturer innefattar mycket mer.

Det är dessutom en beskrivning som gång på gång upprepas och förstärks, över hela det politiska spektrat, från höger till vänster.

Det är just i kulturen som vi bäst kan observera den mängd olikheter som existerar i Latinamerika. Den Latinamerikanska filmen är därför ett utmärkt studieobjekt för den som vill få en introduktion till denna enorma och varierande värld som den latinamerikanska kulturen är.

Jag tänker inte försöka sammanfatta den latinamerikanska filmens historia, men jag skulle vilja rekommendera mina tjugo latinamerikanska favoritfilmer genom tiderna.

När det gäller den latinamerikanska filmens historia kan vi inte tala om en jämn och enhetlig utveckling. Vi kan däremot observera olika perioder av likriktning som formar en gemenskap och en tradition. Det vi kallar den latinamerikanska filmens historia bör förstås som  en historia som innefattar många olika erfarenheter snarare än en homogen upplevelse. Vi bör kanske därför snarare tala om ” de latinamerikanska filmernas historier”.

Med hjälp av filmerna som presenterar här, vill jag söka problematisera bilden av latinamerikansk kultur och film. Hur framställs Latinamerika i filmen? Varför framställs kontinenten som del gör? Hur påverkar detta vår uppfattning av Latinamerika?

1. ”Japón”, (México, 2002) av Carlos Reygadas.

2. ”Los Olvidados”, (México,1950), Luis Bunuel.

3. ”Memorias del sudesarrollo”, (Cuba, 1968), Tomás Gutiérrez Alea.

4. ”La ciudad y los perros”, (Perú, 1985), Francisco Lombardi.

5. ”Tangos, el exilio de Galdel”, (Argentina, 1985), Fernando Solanas.

6. ”El lado oscuro del corazón”, ( Argentina, 1992), Eliseo Subiela

7. ” El chacal de Nahueltoro”, (Chile, 1969, Miguel Littin.

8. ”Quién mató a la llamita blanca”, ( Bolivia, 2006), Rodrigo Bellot.

9. ”La teta asustada”, (Perú, 2009), Claudia Llosa.

10. ” La patagonia rebelde”, (Argentina, 1974), Héctor Olivera.

11. ”Yo, la peor de todas” (Argentina, 1990), María Luisa Bemberg.

12. ”Dios y el diablo en la tierra del sol”, (Brasil, 1963), Glauber Rocha.

13. ”Vidas secas”, (Brasil, 1963), Nelsón Pereira dos Santos.

14. ”El husar de la muerte”, (Chile, 1925), Pedro Sienna.

15. “La vendedora de rosas” (Colombia,1998), Víctor Gaviria.

16. ”Hombre mirando al sudeste”, (Argentina,1986), Eliseo Subiela.

17. ”El ángel exterminador”, (México, 1962), Luis Bunuel.

18. ” Tropa de élite”, (Brasil, 2007), José Padilha.

19. ”Lucía”, (Cuba, 1968), Humberto Solás.

20. ” El Topo” (Chile, 1970), Alejandro Jodorowsky.

LOS PRISIONEROS - Maldito sudaca (SKY)

Vea la agresión de Evo Morales a un ex aliado político, sobre el cesped

Verklighet och fiktion i Mario Vargas Llosas verk

26/10 Juan Cruz: Verklighet och fiktion i Mario Vargas Llosas verk

Juan Cruz är journalist, författare och redaktör för den spanska tidningen El País. Han var tidigare direktör för det spanska bokförlaget Alfaguara. Den 26 oktober besöker han Instituto Cervantes och berättar om Mario Vargas Llosas litterära verk. Juan Cruz är sedan länge nära vän och kollega med Mario Vargas Llosa, Nobelpriset i litteratur 2010. Tid: 18:30 Hörsalen Instituto Cervantes

Hugo Chávez es el presidente más "freak" de Latinoamérica.

Quién puede dudar del sentido solidario del presidente de Venezuela Hugo Chávez.
Ahora ha solidarizado con el régimen de China y ha acusado de "contrarevolucionario" al Premio Nobel de la Paz 2010 Liu Xiaobo, preso político y activista de Derechos Humanos.

No hace tanto tiempo que Chávez se había despachado una de las suyas que parecía insuperable, me refiero cuando elogió al ex dictador  Ugandés Idi Amin, llamandolo "nacionalista y patriota", pero su defensa del régimen Chino es definitivamente sobresaliente.

El companero Evo Morales desde hace ya algún tiempo disputa con Chávez la categoría "presidente freak", sin embargo, sus esfuerzos son todavía insuficientes. Morales ha dado, además del incidente del "pollo y los homosexuales", mucho material para la sección "Presidentes freak".  Ultimamente se dedica a dar patadas en los testiculos a los rivales deportivos. !Qué Grande Evo!

Al companero Hugo Chávez lo podrán acusar de todo tipo de cosas, justa o injustamente, pero seamos sinceros: Hugo Chávez es el presidente más "freak" de Latinoamérica.

"Joaquin Lavín, f.d. kandidat för det högerextrema partie med Fidel"

Medan vi ändå håller på att kritisera Mario Vargas Llosas stöd till den chilenska högerkandidaten Sebastian Pineras valkampanj, tillåter jag mig att klargöra följande.

Enligt min mening kanske var det fel av Vargas Llosa att stödja högerkandidaten i Chile, i synnerhet som Pinera fortfarande inte har en tillräcklig "demokratisk trovärdighet". Med det menar jag att Pinera ännu inte med styrka har fördömt militärdiktaturen i Chile. Han har inte förkastat det auktoritära arvet efter Pinochet. I den meningen håller jag med om kritiken mot Vargas Llosa.

Jag vill dock säga något annat: i presidentkampanjen år 2000 lyckades den chilenska högern få 48 procent av rösterna med en mycket värre kandidat än Sebastian Pinera. Joaquin Lavín, f.d. kandidat för det högerextrema partiet UDI, fick ett stort stöd. Den konservativa Lavín är fortfarande medlem av Opus Dei, sekten av religiösa fanatiker på yttersta högerkanten.

I februari 2002 reste högerns mest härskne kandidat Joaquin Lavin på officiellt besök till Havanna för ett möte med Fidel Castro själv i el Palacio de la Revolución. Kamrat Fidel hade bara stöttande ord att säga till Lavín och uppmuntrade honom att fortsätta sitt arbete. Lavin var nöjd och tänkte att denna nära kontakt med Fidel skulle ge honom de röster från vänster som han saknade för en seger i kommande val.

Extremhögerns Joaquin Lavín promenerade runt i Havanna, han fotograferades brett leende med Fidel och placerade till och med en blomsterkrans vid Salvador Allendes monument tillsammans med borgmästaren i Havanna. Fidel ville förbättra sina förbindelser med Chile och tänkte att Lavín kunde få vinna nästa val. Han ville också "hämnas" den likgiltighet som regeringskoalitionen visat honom. I detta fall handlade kamrat kommendant som alla politiker: pragmatiskt.

Så jag ställer denna fråga: bör Fidel Castro dömas till helvetets plågor för hans stöd till den chilenska högerkandidaten i nämnda val?

Kamrater, politik är full av skit och hyckleri. Därför föredrar jag att fokusera min uppmärksamhet på konsten och kulturen, där möter jag i alla fall mer frihet och tolerans.

"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor"

"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor"
(Heinrich Heine)

Alla som har ett socialt, kulturellt eller politiskt intresse för Latinamerika borde läsa Gabriela Mistral, Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Miguel Angel Asturias, Pablo Neruda och Octavio Paz. Det är våra nobelpristagare i litteratur. Vad är det som är konstigt med det?

Den senaste latinamerikanska nobelpristagaren är en enastående författare. Mario Vargas Llosa har politiska åsikter som jag inte delar men hans litteratur är fantastisk. Hans verk kretsar inte kring ideologi eller propaganda, de handlar om livet och människan på ett mycket mer komplext sätt än så. Vargas Llosa kan som ingen annan skildra personligheter och livsöden på ett sätt som gör att man känner empati och identifikation. Det är helt absurt att klistra på en ideologisk vinkel på hans litterära verk.

Det är i litteraturen – snarare än i journalistiken eller sociologin – som historien om vårt gemensamma samhälle har tolkats och omtolkats. Det är litteraturen som har brutit de auktoritära regimernas censur. Genom litteraturen har avancerade och progressiva idéer fått spridning.

Tycker ni inte att det skulle vara dumt om jag inledde en kampanj för att smutskasta den argentinska författaren Jorge Luis Borges på grund av att han sympatiserade med högern? Borges var konservativ och stödde militärdiktaturer, han träffade till och med Pinochet. Ändå är han kanske den allra bästa latinamerikanska författaren någonsin. Skulle det inte vara korkat att starta en kampanj mot den här författaren?

För 3-4 år sedan när Vargas Llosa besökte Stockholm, försökte en grupp vänsteraktivister sabotera hans besök med det enkla argumentet att de inte delade hans politiska tankar.

Den manikeism med vilken man kritiserar Mario Vargas Llosa, är baserad på falska argument som är lätta att bryta ned. Mario Vargas Llosa har aldrig stött en militärdiktatur. Att försöka skapa denna association är ingen annat är lögn och manipulation av information. Det är pinsamt att se med vilken närsynthet kritiken formuleras och sorgligt att den dessutom är skriven ur hat och ond tro.

Mario Vargas Llosa har berikat den peruanska och den latinamerikanska kulturen. Som alla våra stora skapare har han för alltid förändrat den stora gemenskap som förenar oss och med vilket vi identifierar oss: det spanska språket.

Mario Vargas Llosa

 

För att fira det glädjande beskedet att nobelpriset i litteratur har återvänt till Latinamerika efter så många år vill jag föreslå att vi organiserar ett samtal eller en studiecirkel kring vår Mario Vargas Llosas verk. Som Latinamerikaner känner vi oss stolta att världen riktar sin ögon mot det spanska språkets ord.

Vi skulle till exempel kunna ta kontakt med det peruanska kollektivet i Sverige och höra efter vilka aktiviteter de kommer att organisera för att fira att Peru har mottagit nobelpriset.