Carola, Loreen, Eurovision och Sverigedemokraterna
Av Jaime Penela

 När jag kom Sverige år 2005 upplyste en person mig om att det finns två olika typer av personer i det här landet: de som gillar Carola och de som hatar Carola. Hon använde ordet “hatar”. Långt senare skulle jag förstå vad hon menade.

Några timmar innan årets schlagerfinal, dök det upp kommentarer i min Facebook-feed och i andra sociala medier, om hur dåligt schlagerfestivalen är för alla fattiga här i Sverige. Argumentet var att, det hysteriska spektaklet kring festivalen är ett slags opium för folket, ett meningslöst nöje som distraherar människorna från att kritisera regeringen Reinfeldts nedmontering av välfärden. En klassisk konspirationsteori som går ut på att det i själva verket är regeringen som ligger bakom hela festivalen, i syfte att manipulera det svenska folket.

Inställningen påminner mig om den förmyndarmentalitet som jag stött på i Latinamerika, och som den yttersta vänstern och den yttersta högern har gemensamt. Båda är för dödsstraff och båda hatar fotboll.

År 1972 förbjöd den Peruanske vänsterdiktatorn Velasco Alvarado alla konserter med gitarristen Santana inom landets gränser. Argumentet var att Santana inte tillhör ”vår peruanska kultur”, hans musik är “imperialistisk” och den har ett negativt inflytande på ungdomar.

Nu, fyrtio år senare i Sverige, upprepas historien. Delar av vänstern och den Sverigedemokratiska högern har plötsligt funnit en gemensam fiende i Eurovisionsfestivalen. Båda tar starkt avstånd från detta kommersiella kulturevenemang.

De har samma problem, de som försvarar den svenska nationen mot influenser utifrån och de som oroas över den kapitalistiska regeringens konspiration mot de fattiga. De kan inte lita på individens egen åsikt och smak. Och de kan inte dölja sin auktoritära mentalitet.